Etikettarkiv: Missbruk

”Det är inte de livet jag vill leva!”

Pratade precis med en kompis som brottas med samma problem och som gång på gång återfaller precis som jag själv tidigare gjort. Och vi har nog en del gemensamt. Haha! Jag sa de att vi måste ju försöka på något jävla sätt även om de nästan känns omöjligt alltså att leva utan dom här substanserna eller ”kickarna” liksom. Och då svarade hon typ med att hon inte orkade någonting utan de. Livet överlag liksom ”och så kan jag också känna alltså!” Jag har faktiskt nästan problem med att tänka mig ett liv helt utan de alltså ”framförallt amfetaminet!”. För man mår så oerhört bra på de, man känner sig stark och livskraftig, man orkar ta i tur med saker och ting man annars inte hade orkat. Men på något sätt måste man nog tänka att de är en falsk känsla av välbefinnande. De en inre falsk styrka man känner. I själva verket är de nog nästan helt omöjligt att leva ett välfungerande liv på amfetamin. Precis som dom med diagnoserna ADD och ADHD inte kan leva utan de. Även om dom får sina mediciner utskrivet på recept som t.ex Concerta så är de sådana otroligt små mängder i förhållande till de om man skulle handla de på den svarta marknaden. Medans en vanlig ADHD-patient kanske tar en tablett på 18 mg per dag så kanske en vanlig amfetaminist vill ha ett gram eller mera åt gången. För när de går ur, då måste man ha mera för att orka. Och de krävs faktiskt inte så mycket mer för att endast ”klara” av att orka hålla sig vaken. Men grejen är att de liksom inte endast de man vill åt när man tar denna drogen, man vill åt själva ruset och ”kicken”. Och de får man inte ut på 18mg Concerta direkt. Utan man måste kanske dra en lina på 0,20 – 0,25 g för att överhuvudtaget ”känna” något och få igång den här ordentliga utsöndringen och frisättningen av dopaminet i hjärnan. ”De som gör att man får upp humöret liksom” Och de spelar egentligen ingen roll hur mycket pengar man har för till slut så orkar inte kroppen med längre och man kan inte producera och utsöndra hur mycket dopamin och endorfiner som helst. Jag är ingen läkare men skallen blir till slut helt tom alltså. Och då hjälper de inte att ta mer. De har jag lärt mig nu. Jag vet inte hur många gånger jag svimmat av på detta sättet efter att ha varit igång 3-4 dygn på raken. De farligt alltså! Och framförallt om man då befinner sig på en lite mer offentlig plats, då rånar folk en. Man blir av med plånbok, man blir av med telefonen, dom plockar allting alltså. Vill man leva de livet? Jag börjar äntligen för första gången känna de att ”Nä jag pallar inte bli av med fler saker längre!” Jag orkar inte med fler avtändningar. Jag orkar inte bli av med en klocka till. Jag orkar fan inte att ligga och få dom här jävla depprisionerna, gång på gång, på gång ”på gång!” Och nästan vilja ta livet av mig. Det är inte värt det. Det är inte de livet jag vill leva!. Det är inte ett liv någon vill leva!. Jag kommer ihåg innan brorsan dog. Jag tränade 3 gånger i veckan och mådde kanonbra utan den här skiten alltså!. Därför känner jag mig nu mogen att försöka fortsätta hålla mig ren och aldrig hamna i den här råttfällan igen. Min förvaltare delar ut en röding i veckan till mig idag och hon tycker att de får räcka, men de klart! De väl hyfsat lätt för henne att säga med 70-80 loppor i månaden. Nu dom här senaste dagarna har jag bland annat spenderat i Skatås och de är för jag vill bli starkare igen. Inte på konstgjord väg utan på riktigt. För de går! Jag vet att de går!. Även om de tar emot nu i början så är de så värt de. Jag har redan fått en bättre kondition känner jag på den här senaste veckan jag varit igång alltså. Nu ska jag ha tillbaka de rosa kortet och börja jobba igen. En gång för alla!. Håller jag mig bara nu så har jag de mesta serverat. Därför har jag inte råd att misslyckas denna gången. Jag måste ta mig igenom de här. Nu har jag chansen och fler chanser kanske de inte blir. Jag har så många av er som vill att jag ska lyckas och jag tänker inte svika er gång på gång längre. Jag är så trött på att svika människor inte minst min chef, föräldrar och syskon. Utan även er vänner som sagt som betyder så oerhört mycket för mig. Tack för att ni finns alltså!.

Annonser

”Man kommer aldrig in på avgiftningarna på Östra Sjukhuset längre”

Allt för många psykospatienter läggs in på slutenvården i Mölndal står de i GP idag. Facket och personal larmar om ökat våld, hot samt konflikter som uppstår då för många patienter trängs på för liten yta. De klart! Man kommer ju inte in på avdelningarna uppe på Östra längre. Avdelning 367 och 368. Klart de ökar trycket på Mölndals Sjukhus. Jag kommer ihåg när jag var där senast och försökte komma in på avgiftningen via psykakuten. De var helt omöjligt! Då kom de in en liten rund tjej och hon var lika lång på bredden alltså som hon var på höjden. Och de hade vart ganska så lugnt ett tag innan där men så rullar den här badbollen in iallafall och bara gapar och skriker på både personal och läkare och på bara allt hon bara ser va! Hon gjorde de med en sån otrevlig ton också att jag nästan bara hade lust att lämna och gå därifrån. Men så vart jag hemlös den natten och det var iskallt ute så kunde faktiskt göra så mycket annat än att bara stanna kvar åtminstone tills jag hade fått träffat läkaren och fått gjort en bedömning eller chansning. Herrejävlar vad hon höll på, fy fan! vad jobbig hon var alltså!. Tände ju av den kvällen också och var helt desperat efter att få lägga in mig och bara få sova men de gick ju naturligtvis inte för dom måste ju ta emot dom här idioterna i förväg.

”Ingen aning om vad jag skall göra på nyårsafton”

Jag hade väl gärna hittat på någonting framförallt med mina gamla barndomsvänner på nyår då jag saknar dom allihopa. Dom knarkar ju inte heller direkt och de är ju precis vad jag behöver. Under dom här senaste ska vi säga 5 åren förutom i år då så har jag inte upplevt en enda jul eller nyårsafton med varken familj eller med mina vänner. Jag har snarare suttit ensam på någon institution och försökt att genomlida den. Och de har naturligtvis vart ganska så jobbigt alltså. Detta är tydligen det sista året med nyårsraketer också. År 2019 skall det vara förbjudet säger dom. Jag hade väl kanske bara önskat att någon hade hört av sig och iallafall frågat om vad jag ska göra på exempelvis nyårsafton men folk förknippar en fortfarande med knark och de skrämmer iväg folk. Kanske har de att göra med att folk innerst inne bryr sig och inte vill uppmuntra till något vidare missbruk typ men visst känns de lite ändå alltså. Det gör väl kanske att man känner sig lite ensam ibland helt enkelt. Oavsett vad som nu händer så önskar jag alla ett Gott Nytt År iallafall!. Vissa kan nog uppleva att jag öppnar mig lite väl mycket ibland, de möjligt. Men de nog mitt sätt att uttrycka mina känslor på antar jag.

”Börjar se ljuset i tunneln!”

Tjenare allihopa!

Vad jag städat idag alltså!. Det känns äntligen som de börjar hända lite saker nu och jag tror faktiskt jag äntligen börjar se ljuset i tunneln. Jag har tröttnat på att de inte händer någonting så för ungefär en vecka sedan bestämde jag mig för att göra ett försök att lägga ner missbruket och de de har jag faktiskt lyckats med. Så nu har jag varit ren min första vecka här och de känns bra faktiskt. Jag kommer nog alltid ha ett sug efter droger och de får jag nog leva med. Men jag har iallafall varit i kontakt med en läkare nu specialiserad på körkort och han sa de att jag kan nog påbörja en 6 månaders period snart men då måste jag nog vara ganska så säker på att jag lyckas att inte ta något under den perioden för gör jag de så får jag ju börja om på ruta ett igen och de pallar jag inte. Så denna gången ska jag försöka ge allt!.

”Röker heroin för att klara avtändningen på amfetaminet”

Dom senaste dagarna har varit extra jobbigt faktiskt. Har varit vaken nu sedan i måndags och har varken ätit eller druckit någonting överhuvudtaget. Jag har gått ner nästan 15 kg dom senaste veckorna. Och jag har också kommit till de stadiet nu att jag klarar helt enkelt inte av att ta hand om mig själv längre utan jag röker heroin vilket jag tidigare dolt för att klara avtändningen på amfetaminet. Det är ganska svårt att prata om de här också tycker jag eftersom jag skäms så mycket för det hela, önskade bara att jag kunde lägga ner men har sådana enorma problem med att sluta. Jag har på tre dagar närmare snortat i mig sju gram och har fått skador och sår på näsan. Och jag rökte så mycket heroin nu senast att jag helt enkelt inte klarade av att gå själv. Kunde inte stå på benen. Och de värsta är att jag njuter av de. Alltså de känns nästan som jag hela tiden vill bli så maxad att jag nästan tänder över. Och jag tror de har med ens personligheten att göra. Jag bär på ett ständigt tomrum i kroppen som hela tiden behöver fyllas känns de som. Ibland vet jag inte riktigt vad de är som saknas. De väldigt märkligt. Får jag inte hjälp snart så finns ju alltid risken att jag tar en överdos snart och har redan haft flera stycken tidigare och man brukar ju inte klara av hur många gånger som helst. Jag är nog inte så rädd för att dö egentligen, de som skrämmer mig mest är väl de att jag inte tror att min familj klarar av att leva med de, att förlora en till. Så jag måste fortsätta att kämpa framförallt för deras skull. Det var över 10 år sedan nu som jag började med amfetamin och lite av anledningen till att jag började med just den drogen var väl naturligtvis för att bli hög men också lite för att jag har problem med trötthet. Men samtidigt så sover jag väldigt dåligt om kvällarna. Min chef sa en ganska bra sak till mig en gång och de var de att man kan bli trött av att man har brist på sysselsättning och aktiviteter också. Om jag hade lyckats ta mig ur detta och blivit lite starkare hade jag nog velat börjat spela badminton igen. Min dröm hade nog varit att få börja jobba igen tror jag, att kunna umgås mer med vänner och familj igen. Och jag hoppas den drömmen går i uppfyllelse någon gång. Det ända jag begär är att få leva ett normalt liv igen.

Älskar min familj

Oavsett om jag och min familj har haft olika åsikter och värderingar om saker och ting så har dom alltid funnits där för mig och ställt upp för mig så gott de går även då de är och vart som allra jobbigast. Vill bara säga de att jag har aldrig missbrukat eller gjort något som helst för att skada eller göra dom besvikna på mig, men något man kanske inte märker riktigt själv när man missbrukar är de att man skadar inte bara sig själv utan alla runt omkring sig, alla vänner och inte minst sin familj. Även om man inte bryr sig så mycket själv om man skadar sig själv eller inte så lider stora delar av ens nära och kära av att se de. Man drar ner hela sin omgivning ”Dom som bryr sig om en” och vill därför passa på att be om ursäkt till alla dom, inte minst min familj då som varit oerhört stöttande och fått genomlida det här. Dom förtjänar faktiskt inte att förlora en son till. Tänker därför fortsätta kämpa ett tag till för deras och min egna skull för att förhoppningsvis någon dag kunna se ljuset i tunneln. Men även om jag är väldigt skeptisk till att de någon gång kommer att ske så kan man ju alltid drömma sig bort lite. För de har ju även hänt att drömmar har blivit verklighet.

”En stöld går inte att skylla bort på ett narkotikamissbruk”

Det är obehagligt att bo på ett boende där man inte känner sig trygg. Och det gör jag inte. Har redan blivit bestulen och jag har gått igenom detta så många gånger innan att jag nästan börjar ge upp hoppet. Jag är så trött på de här alltså. Bara för att folk har ett pågående narkotikamissbruk så betyder de inte att de tar sig rätten att gå runt och stjäla för de. Det går inte att skylla bort en stöld på ett drogmissbruk utan alla har ett eget ansvar och känner man inte att man har något av de då är de ju något som inte stämmer med den personens värderingar om vad som gäller rätt och fel. För jag har väl också ett beroende. Men jag går väl fan inte runt och stjäl för de. Stöld är ett känslokallt, förnedrande och ett egoistiskt brott och de drabbar nästan alltid dom allra bästa och mest oskyldiga individer som finns och straffen borde skärpas ordentligt enligt mig både i Sverige men även i andra delar av Europa.

”Känner mig maktlös”

Idag var jag hos läkaren på ett allvarligt samtal angående mitt narkotikamissbruk. Jag måste snart bestämma mig om jag vill fortsätta göra ett försök eller om jag ska fortsätta knarka. Jag har nu hamnat på gatan ett antal gånger på grund av mitt missbruk. Ändå har man någon slags hatkärlek kvar till amfetaminet. Men de har ju förstört så helt obeskrivligt mycket i mitt liv. Förstår nog inte riktigt själv hur mycket de har förstört. Jag berättade själv för läkaren att jag faktiskt känner mig maktlös över mitt intag av amfetaminet och han kunde ju bara instämma att de var på de sättet. Han berättade ju sedan också att de är en stark drog och de bara jag själv som kan bestämma om jag vill sluta eller inte. Amfetaminet får mig att känna mig stark och lycklig. Men är de värt att hamna på gatan på grund av de, de frågan. Jag har redan förlorat min lägenhet, mitt jobb, indraget körkort och alla pengar. Jag börjar ju bli ganska trött på att leva på detta sättet. Att ständigt jaga ett falskt välbefinnande för att klara vardagen. Det känns inte rättvist. Jag hoppas innerligt att jag kommer till bukt med detta snart för innerst inne är jag ju en hyfsat bra människa. Jag har aldrig pallat ett äpple i hela mitt liv eller lurat någon annan människa för egen vinning skull. Jag bryr mig nästan mer om andra än vad jag gör om mig själv. Jag har de helt enkelt inte i mig. Och de jag ganska glad över. Tyvärr utnyttjar ju folk detta. Men de vet jag om. Och jag har blivit allt mer vaken när det gäller förtroendet till andra människor nu för tiden. Men någon dag måste ju de här lidandet också få ett slut känner jag.

”Det är något som inte stämmer med de nya boendet”

Det har varit minst sagt ett par helt nästan outhärdligt jobbiga dygn för mig, stadsmissionen har skrivit ut mig och jag hade ingenstans att ta vägen och bara gick och gick hela natten, var på Östra Sjukhuset mitt i natten men inte ens dom hade platser lediga för att lägga in sig, till slut efter flera dagars letande fick jag till slut komma in på ett boende vid Lilla Bommen vid Nordstaden. Så där är jag nu men de är något som inte stämmer med de här stället. Känner mig hela tiden otrygg och får ständigt kolla mig över axeln, de nog bland dom värsta ställen jag varit och hamnat på. Och jag har ändå varit på en del ställen. De inga regler riktigt utan alla får röka på sina egna rum och dusch och toalett finns i gångarna som alla delar på. De känns allmänt som en ganska hård miljö och vissa som bor här känns rent av ganska farliga så man får hålla sig på sin vakt. Står ju fortfarande på kö till Rävebergsvägen och hoppas kunna flytta ut dit relativt snart förhoppningsvis.

Besviken: Kom inte in på de nya boendet i Angered

Förra torsdagen var jag på studiebesök på ett boende i Angered, de lät väldigt hoppfullt och så men så sent som idag fick jag reda på att de tyvärr inte gick igenom eftersom två personer tydligen hade förtur. Jag känner mig ganska besviken för jag hade gärna bott i Angered. De fin natur och många promenadstråk osv men de bara att kämpa vidare. Jag ska ringa min socialhandläggare imorgon och höra om man kanske kan gå och kolla på något nytt ställe i mellan och samtidigt stå kvar i kön på Rävebergsvägen.