Etikettarkiv: Heroin

”Mår betydligt bättre idag”

Efter att ha sovit några dygn och ha börjat ta mina mediciner igen så vaknade jag upp idag nu för första gången på månader och känner mig äntligen som en ny människa igen och börjar få lite hopp om livet Igen. Det känns fantastiskt bra med tanke på vilken depression jag varit inne i framförallt dom senaste månaderna. Jag äter idag Buspiron, Aripiprazole, Quentiapin och Propavan. Vilket är ångestdämpande, antipsykotiskt och sömngivande mediciner mot framförallt behandling av borderline. Och jag har alltid kompenserat mina fall med amfetamin för att dels först kunna orka med vardagen, trötthet och ångesten för att sedan röka heroin och hasch för att kunna ha något att landa på och därigenom klara av att sova igen. Det är ingen vidare hälsosam landningsbana direkt kanske. Det var inte speciellt längesedan jag överdoserade, kollapsade och helt enkelt svimmade av mitt på gatan efter att ha rökt några bloss för mycket då jag varken kunde röra eller resa mig upp på flera minuter. Det var iskallt ute den kvällen så de ända jag hade i huvudet då det var att till varje pris undvika att riskera att somna även om jag visste att känseln var borta. För då hade jag inte levt idag. Efter några minuter lyckades jag till slut att resa mig upp och gå den sista biten fram till lägenheten. Då svimmade jag av en sista gång precis efter att ha tagit mig innanför dörren. Där vaknade jag sedan en halvtimma senare mitt på golvet och kunde till slut resa mig upp och lyckades sedan återhämta mig igen. Det var något jag helst inte vill uppleva igen. Jag har haft sådan tur får man ändå säga alltså. Nu gäller de bara att detta håller och att jag är mer noga att ta medicinerna så jag slipper självmedicinera något mer framöver förhoppningsvis. Äntligen kanske jag har en chans att ta mig ur de här. Det känns bra!.

Follow on Bloglovin

Annonser

”Röker heroin för att klara avtändningen på amfetaminet”

Dom senaste dagarna har varit extra jobbigt faktiskt. Har varit vaken nu sedan i måndags och har varken ätit eller druckit någonting överhuvudtaget. Jag har gått ner nästan 15 kg dom senaste veckorna. Och jag har också kommit till de stadiet nu att jag klarar helt enkelt inte av att ta hand om mig själv längre utan jag röker heroin vilket jag tidigare dolt för att klara avtändningen på amfetaminet. Det är ganska svårt att prata om de här också tycker jag eftersom jag skäms så mycket för det hela, önskade bara att jag kunde lägga ner men har sådana enorma problem med att sluta. Jag har på tre dagar närmare snortat i mig sju gram och har fått skador och sår på näsan. Och jag rökte så mycket heroin nu senast att jag helt enkelt inte klarade av att gå själv. Kunde inte stå på benen. Och de värsta är att jag njuter av de. Alltså de känns nästan som jag hela tiden vill bli så maxad att jag nästan tänder över. Och jag tror de har med ens personligheten att göra. Jag bär på ett ständigt tomrum i kroppen som hela tiden behöver fyllas känns de som. Ibland vet jag inte riktigt vad de är som saknas. De väldigt märkligt. Får jag inte hjälp snart så finns ju alltid risken att jag tar en överdos snart och har redan haft flera stycken tidigare och man brukar ju inte klara av hur många gånger som helst. Jag är nog inte så rädd för att dö egentligen, de som skrämmer mig mest är väl de att jag inte tror att min familj klarar av att leva med de, att förlora en till. Så jag måste fortsätta att kämpa framförallt för deras skull. Det var över 10 år sedan nu som jag började med amfetamin och lite av anledningen till att jag började med just den drogen var väl naturligtvis för att bli hög men också lite för att jag har problem med trötthet. Men samtidigt så sover jag väldigt dåligt om kvällarna. Min chef sa en ganska bra sak till mig en gång och de var de att man kan bli trött av att man har brist på sysselsättning och aktiviteter också. Om jag hade lyckats ta mig ur detta och blivit lite starkare hade jag nog velat börjat spela badminton igen. Min dröm hade nog varit att få börja jobba igen tror jag, att kunna umgås mer med vänner och familj igen. Och jag hoppas den drömmen går i uppfyllelse någon gång. Det ända jag begär är att få leva ett normalt liv igen.