Etikettarkiv: Göteborg

”Jag bara önskar jag kunde räddat honom!”

Jag kan fortfarande inte förstå vad som hände den kalla februari eftermiddagen den 4 februari 2012, och vad hände egentligen och hur startade branden? Kommer ihåg redan ett par år tidigare att Christian berättade på en Mallorca resa att han trodde han skulle dö ung. Tyckte de hela var konstigt, men tydligen verkade han ganska säker på sin sak. Jag sitter fortfarande här flera år senare och undrar om jag skulle kunna gjort något annorlunda. Jag önskar bara att jag skulle kunnat räddat han. Har fortfarande svårt att sova på nätterna. Saknar han så sjukt mycket alltså. Han ställde alltid upp för en och hjälpte mig så mycket med mina problem. Kommer ihåg en tid efter händelsen då jag åkte hem från gymmet och tog fram telefonen och försökte ringa honom och bara telefonsvararen gick på. Kunde vid tidpunkten inte ta in att han var död så jag antar att jag ville göra ett försök ändå. Vi har fortfarande inte fått reda på någonting. Jag bara önskar att jag kunde räddat honom!.

Annonser

Andreas Rörqvist porträtt av (Jacob Lilljegren)

”Dåligt av svenska polisen att inte stoppa nazidemonstrationen!”

Därför stoppade inte polisen nazidemonstrationen i centrala Göteborg står det i GP idag. Det tycker jag också var lite konstigt faktiskt. Jag menar hyllar man en sådan människa som Adolf Hitler ska man ju inte få vistas ibland folk rent allmänt tycker jag. Då skall man ju sitta inne. Nordiska Motståndsrörelsen kan väl hålla säg till sina egna lokaler om dom nu ska predika sitt skitsnack för de ingen som orkar höra på skiten ändå!.

”Har tackat ja till ett riktigt behandlingshem utanför Göteborg!”

För att jag skall få en ärlig chans att bli ren har jag nu tackat ja till ett riktigt behandlingshem utanför Göteborg. Jag har varit där på studiebesök redan och jag gillar stället även om det ligger lite ”OFF” så att säga. Ingseredshemmet är beläget mellan Västra Ingsjön mellan Lindome och Hällingsjö. Pratat med Ingseredshemmet idag och det finns ”EN” plats kvar och den tänker jag ta. Har ju viljan och här får man ju riktig hjälp och jag tror det är vad jag behöver så de känns inte som en så jättestor grej faktiskt.

Ingseredshemmet Behandlingshem Andreas Rörqvist

Västra Ingsjön

”Kändes som exorcisten tog över mig!”

Amfetaminet är en drog som har försatt mig i fullständig personlig konkurs. Man mår så oerhört bra i början av missbruket, de gör att man fortsätter. Men baksidan av drogen kommer göra dig till en slav, äta upp din ekonomi och fullständigt slakta dig psykiskt! Det är när drogen börjar lämna kroppen som djävulen börjar vakna i dig. Detta känner man inte av i början men jag lovar dig ”De kommer!” Jag är från början uppvuxen på Näset i Göteborg. Jag hade allt! När jag fyllde 18 år fick jag en en stor summa pengar, en ny lägenhet av min pappa, jag hade ett stabilt jobb, som jag älskade! Allt gick jättebra tills Jag började med den här jävla drogen, den tog absolut allting ifrån mig, jobb, körkort, lägenhet, pengar, självkänsla. familj, vänner, precis allting!. Avtändningen kommer med tiden driva dig till fullständigt vansinne! Jag bad min familj till och med ”Brinna i helvetet!” Kändes som exorcisten tagit över mig. Det är fruktansvärt!. Vad du än gör, börja inte med denna drogen. Kommer ihåg en gång då jag vaknade på köksgolvet hemma i lägenheten efter att ha ramlat av stolen och kollapsat efter att ha kört ett race på en vecka då jag tände av, jag tog bara fram rakbladet och skulle göra slut på mig ”Jag ville inte leva längre!” Du kommer förlora absolut allting! Hatar den jävla drogen alltså! Hatar den verkligen!. När pengarna tog slut ville jag bara dö alltså!. Du kommer bli helt galen på den. Jag har varit ren nu ett tag ifrån drogen och jag är så jävla glad att jag lever men därimot är jag så oerhört orolig för en vän till mig som också förlorat allt på samma drog. Han är så paranoid alltså att han tror att folk vill inplantera saker i hans hjärna, att folk spårar hans IP-adress, att hans granne vill ha ihjäl honom. Vartenda jävla bil som kör förbi tar han reg-nummret på alltså. Det är helt sjukt! Han är helt förstörd!. Och jag lider så fruktansvärt med hans familj som kämpar så för honom. Pratade med dom i helgen och dom är så rädda att förlora han. Och de är jag med, alltså han är verkligen en kanon-kille i grunden. Hans droghistoria är väldigt lik min, han fick också en lägenhet som senare fick säljas. Idag lever han under socialens händer precis som jag och är totalt ruinerad av knarket! Och myndigheterna har stenkoll på en!. Dom är på en konstant. Du är värd så oerhört mycket mer en de vita pulvret! ”Tänk på de!” Har hållit på med amfetamin nu i över 10 år” och jag klarar verkligen inte mer. Den hemska avtändningen som följer ett av ett amfetaminmissbruk är äntligen över! Har inte tagit en näsa mer!. Äntligen börjar man känna sig lite bättre! Är så glad att jag klarat avtändningen. Men har fortfarande tidvis mycket kraftig ångest men fortsätter jag så här så kommer både min familj och min bortgångna bror bli så stolta över mig. När solen gick upp idag såg jag min bror från balkongen uppe i den klarblåa himlen med ett stort leende ner på mig. ”Det var som man gick mot ljuset för fan!” Tack allihopa!.

”Hatar de förbannade Amfetaminet!”

Jag har gått på amfetamin i 10 år nu. Är hos en god vän just nu och i morse ringde jag en annan vän runt kl 09:00 på morgonen. Det var hans mamma som svarade, och han har samma problem fast blivit helt förstörd och paranoid av drogen. Han kan skriver att folk vill inplantera saker i hans huvud, att hans granne vill döda honom. Jag har själv pratat med vederbörande och han är helt normal. Det var han också!. Han var hemma hos mig i min nya lägenhet, jättebra vän, han ser bra ur och är väldigt smart! Jag pratade med hans mamma i över en timma och de gör så ont, hon är precis som min familj ”totalt maktlös!” Jag saknar han och ville prata med han och höra hur det var med honom. Ibland skriver han till mig på Facebook. Någon spårar hans IP-adress osv. Jag vill ha tillbaka honom och se till att han blir den fina killen som han var och som jag umgicks med för 2 år sedan. Alltså vad stark hon är! Hon har försökt med allt! Hon kämpar som fan verkligen, hon vill ha tillbaka sin son men känner sig ”totalt maktlös!” Samma gäller min familj även om han har de mycket, mycket värre. Eftersom jag lider av en kraftig borderline-störning får jag sådana oerhört starka dippar och jag älskar min familj så oerhört mycket. Men när man tänder av på amfetamin och samtidigt får en dipp och struntar att ta medicinerna kan de kännas som en exorsist tar över en och man säger saker man igentligen inte menar utan senare ångrar, man kan be sin familj brinna i helvetet och säga så oerhört hemska saker. Jag hatar de jävla amfetaminet ”JAG HATAR DE! Fan de som djävulen tar över ens kropp. Så här står de på Wikipedia.

Omkring 10-15% av alla borderlinepatienter beräknas dö som ett resultat av självmord. Risken ökar ytterligare när andra diagnoser uppträder hos samma patient, som till exempelborderline-störning och ADHD. Om en patient har borderline-störning i kombination med missbruk är risken för självmord så hög som 60%.

Jag känner verkligen för min vän och hans mamma, de rent av förjävligt! Han måste lägga ner nu! Annars dör han. Jag har lagt ner och den värsta avtändningen är nu över. Men de ända jag i nuläget kan tänka på är hans mamma, min vän och familj. Vi ska klara detta! Jag skall vara en av dom 40!

”Badminton och promenad!”

Idag körde jag badminton med Kate i drygt en timma sedan gick vi en lång promenad och köpte koppar då det nästan är slut på boendet. Många har nog kopparna på rummen också men de ju 34 platser här så tar varje person med sig en kopp så blir de ju en del. Skönt med gött väder iallafall. Hörde något om att det skulle vart den sämsta sommaren på länge men jag tycker den har varit helt ok. Nu gäller de att hålla sig ren och träna regelbundet för min del. Hoppas alla har de gött och ha nu alla en bra onsdag!.

”Jag vill bara berätta att jag är ok!”

Jag vill bara berätta för alla att jag är ok och mår bra. Råkade ta en liten överdos bara men jag mår inte dåligt i nuläget eller är deprimerad utan tog för mycket och kände mig tidvis svimfärdig och förvirrad bara och visste inte vad jag skulle göra då jag inte kunde resa mig ur sängen eller visste vart jag var. Ber om ursäkt allihopa!.

”Dagen jag förlorade min storebror i studentbranden på Guldheden!”

Det är en kall tidig lördagseftermiddag den 4 februari 2012 då jag befinner mig i föräldrarnas hus på Näset då jag plötsligt bestämmer mig för att gå ut på altanen för att röka en cigarett, efter att ha tagit cirka 2-3 bloss hör jag hur det plötsligt ringer på hemtelefonen. Jag kutar då snabbt in för att hämta den bärbara telefånen och går sedan åter ut på altanen och tar emot samtalet. Det är en av Christians bästa vänner som ringer och berättar att han är ute och promenerar i närheten av Guldheden i Göteborg. Jag hör direkt på hans tonläge att det är nått som inte stämmer, han berättar att det ryker kraftigt i närheten av min brors lägenhet på Doktor Wigardhs gata på Guldheden. Han talar också om att han försökt nå Christian upprepade gånger utan svar, plötsligt är han tvungen att lägga på av någon anledning men ringer snart upp igen, han talar nu om att han står precis utanför lägenhetsbyggnaden som också går under namnet Blåelden. Han berättar nu att det slår ut kraftiga lågor ur en utav lägenheterna längst upp där Christians lägenhet var belägen, röken är så tjock att han inte riktigt ser om det är Christians lägenhet eller om det är hans grannes, men efter att ha närmat sig olycksplatsen ytterligare lite till bekräftar han att det är hans lägenhet de gäller. Jag ringer snabbt upp min pappa som i detta skedet är på väg hem. Efter cirka 5 minuter anländer pappa och jag och mamma hoppar nu snabbt in i pappas bil och åker i hög hastighet mot olycksplatsen, mamma pratar nu i telefon med Christians vän som nu talar om att rökdykarna påträffat en 27 årig man död i hallen. Identiteten är ännu inte fastställd men jag hör hur pappa säger "det kan bara vara han". Redan vid järnbrottsmotet ser vi hur det kraftigt ryker över Guldheden. När vi närmar oss olycksplatsen är det avspärrat redan vid rondellen vid Dr Fries Torg, jag hoppar snabbt ur bilen och springer mot olycksplatsen och ropar "vad är min bror". Jag kollar upp mot lägenheten och ser nu att de brinner så våldsamt att till och med taket fattat eld. En polisman leder mig sedan till ett äldreboende som är beläget tvärs över gatan där en hel folkmassa står och tittar på, vi går in genom dörren en bit in på korridoren och tar sedan vänster upp för en trappa och sedan in på ett rum där en brandman och min mamma och pappa samt en krisgrupp sitter och väntar. Dom försöker lugna ner oss allihopa men stämningen är panikartad och Emelie, min syster är fortfarande inne i stan men är nu också på väg mot olycksplatsen. När min syster anländer blir de totalt kaos alltså och jag känner bara att jag inte orkar sitta där i rummet och lyssna på en krisgrupp, det är inte vad jag vill ha, jag vill ha min bror! när jag är på väg ner för trappan igen möter jag min släkt som då precis anländit. Jag går ner för trappan och går ut och ställer mig utanför byggnaden och kollar upp mot lägenheten med röda ögon och tårarna bara börjar forsa ner från kinden. Efter detta kommer jag inte ihåg så mycket mer. När vi efter några timmar kommit hem till huset igen går jag in på mitt rum och börjar känna en sådan kraftig frustration att jag måste få utlopp för mina känslor, jag sätter mig ner på Facebook och börjar skylla på att rökdykarna helt utan orsak, agerat alldeles för långsamt osv och bara kände att allt var alla andras fel. Strax efteråt ber en av Christians bästa vän som då befinner sig i Stockholmsområdet att ta bort inlägget och försöker lugna ner mig och berättar att det bara är frustration du känner just nu. Nu 2 år efter katastrofen känner jag mig ändå stolt över brandmännen och att dom gjorde allt dom kunnat för att rädda min bror. Jag är stolt över dom idag. Brandmän är oftast väldigt kompetenta personer och bara de att man väljer ett sådant yrke visar ju på hur stor empati man har för personer som befinner sig i en akut nöd. Om du är brandman och var med i räddningsinsatsen på Blåelden den 4 februari 2012 får du gärna höra av dig. Eller om du varit med om en likartad situation och bara behöver någon att prata med så ska jag göra allt för att försöka hjälpa dig så gott det går. Åter igen, tack alla brandmän, poliser och annan personal där ute som jobbade i det intensiva arbetet och räddningsinsatsen på Blåelden för min älskade storebror Christian Rörqvist lördagen den 4 februari 2012.

Gothenburg harbour (Sweden)