Etikettarkiv: Familj

Besök, fika och skogspromenad

Idag fick jag besök av både en god vän och min pappa och förutom att vi snackat en hel del inför de här mötet jag skall ha imorgon så har vi också gått en rejäl promenad i skogen på cirka 5 km med lilla hunden Siri. Och de rätt kuperad terräng så de känns i benen alltså. Jag är fortfarande ganska osäker på vad jag skall ta upp på mötet imorgon och om jag ska stanna eller åka tillbaka till mitt gamla boende på Alelyckan. Men de återstår väl att se helt enkelt. Men hoppas de går bra iallafall.

Annonser

”Känner mig stabilare!”

Hej allihopa!

Vill börja med att gratulera min pappa Bosse på 68 årsdagen och tacka för ett trevligt kalas under gårdagen. Jag hade inte klarat mig utan han som läget är nu. Förövrigt vill jag bara berätta att jag mår mycket bättre och stabilare på min nya medicin Oxascand. Känner mig mycket lugnare och stabilare i humöret men igår däremot klantade jag till det rejält då jag köpte ett nytt datorspel på ganska länge. ”Project cars 2” . När jag öppnade de skulle man skrapa ungefär som en trisslott för att kunna se CD-key’n till spelet och den skrapade jag tyvärr sönder, så nu har jag ringt och skickat in ett mejl till Inet och förhoppningsvis får jag ett nytt men väntar fortfarande på svar. Hoppas alla mår bra och ha nu en fortsatt trevlig måndagkväll allihopa!.

”Jag bara önskar jag kunde räddat honom!”

Jag kan fortfarande inte förstå vad som hände den kalla februari eftermiddagen den 4 februari 2012, och vad hände egentligen och hur startade branden? Kommer ihåg redan ett par år tidigare att Christian berättade på en Mallorca resa att han trodde han skulle dö ung. Tyckte de hela var konstigt, men tydligen verkade han ganska säker på sin sak. Jag sitter fortfarande här flera år senare och undrar om jag skulle kunna gjort något annorlunda. Jag önskar bara att jag skulle kunnat räddat han. Har fortfarande svårt att sova på nätterna. Saknar han så sjukt mycket alltså. Han ställde alltid upp för en och hjälpte mig så mycket med mina problem. Kommer ihåg en tid efter händelsen då jag åkte hem från gymmet och tog fram telefonen och försökte ringa honom och bara telefonsvararen gick på. Kunde vid tidpunkten inte ta in att han var död så jag antar att jag ville göra ett försök ändå. Vi har fortfarande inte fått reda på någonting. Jag bara önskar att jag kunde räddat honom!.

”Dagen jag förlorade min storebror i studentbranden på Guldheden!”

Det är en kall tidig lördagseftermiddag den 4 februari 2012 då jag befinner mig i föräldrarnas hus på Näset då jag plötsligt bestämmer mig för att gå ut på altanen för att röka en cigarett, efter att ha tagit cirka 2-3 bloss hör jag hur det plötsligt ringer på hemtelefonen. Jag kutar då snabbt in för att hämta den bärbara telefånen och går sedan åter ut på altanen och tar emot samtalet. Det är en av Christians bästa vänner som ringer och berättar att han är ute och promenerar i närheten av Guldheden i Göteborg. Jag hör direkt på hans tonläge att det är nått som inte stämmer, han berättar att det ryker kraftigt i närheten av min brors lägenhet på Doktor Wigardhs gata på Guldheden. Han talar också om att han försökt nå Christian upprepade gånger utan svar, plötsligt är han tvungen att lägga på av någon anledning men ringer snart upp igen, han talar nu om att han står precis utanför lägenhetsbyggnaden som också går under namnet Blåelden. Han berättar nu att det slår ut kraftiga lågor ur en utav lägenheterna längst upp där Christians lägenhet var belägen, röken är så tjock att han inte riktigt ser om det är Christians lägenhet eller om det är hans grannes, men efter att ha närmat sig olycksplatsen ytterligare lite till bekräftar han att det är hans lägenhet de gäller. Jag ringer snabbt upp min pappa som i detta skedet är på väg hem. Efter cirka 5 minuter anländer pappa och jag och mamma hoppar nu snabbt in i pappas bil och åker i hög hastighet mot olycksplatsen, mamma pratar nu i telefon med Christians vän som nu talar om att rökdykarna påträffat en 27 årig man död i hallen. Identiteten är ännu inte fastställd men jag hör hur pappa säger "det kan bara vara han". Redan vid järnbrottsmotet ser vi hur det kraftigt ryker över Guldheden. När vi närmar oss olycksplatsen är det avspärrat redan vid rondellen vid Dr Fries Torg, jag hoppar snabbt ur bilen och springer mot olycksplatsen och ropar "vad är min bror". Jag kollar upp mot lägenheten och ser nu att de brinner så våldsamt att till och med taket fattat eld. En polisman leder mig sedan till ett äldreboende som är beläget tvärs över gatan där en hel folkmassa står och tittar på, vi går in genom dörren en bit in på korridoren och tar sedan vänster upp för en trappa och sedan in på ett rum där en brandman och min mamma och pappa samt en krisgrupp sitter och väntar. Dom försöker lugna ner oss allihopa men stämningen är panikartad och Emelie, min syster är fortfarande inne i stan men är nu också på väg mot olycksplatsen. När min syster anländer blir de totalt kaos alltså och jag känner bara att jag inte orkar sitta där i rummet och lyssna på en krisgrupp, det är inte vad jag vill ha, jag vill ha min bror! när jag är på väg ner för trappan igen möter jag min släkt som då precis anländit. Jag går ner för trappan och går ut och ställer mig utanför byggnaden och kollar upp mot lägenheten med röda ögon och tårarna bara börjar forsa ner från kinden. Efter detta kommer jag inte ihåg så mycket mer. När vi efter några timmar kommit hem till huset igen går jag in på mitt rum och börjar känna en sådan kraftig frustration att jag måste få utlopp för mina känslor, jag sätter mig ner på Facebook och börjar skylla på att rökdykarna helt utan orsak, agerat alldeles för långsamt osv och bara kände att allt var alla andras fel. Strax efteråt ber en av Christians bästa vän som då befinner sig i Stockholmsområdet att ta bort inlägget och försöker lugna ner mig och berättar att det bara är frustration du känner just nu. Nu 2 år efter katastrofen känner jag mig ändå stolt över brandmännen och att dom gjorde allt dom kunnat för att rädda min bror. Jag är stolt över dom idag. Brandmän är oftast väldigt kompetenta personer och bara de att man väljer ett sådant yrke visar ju på hur stor empati man har för personer som befinner sig i en akut nöd. Om du är brandman och var med i räddningsinsatsen på Blåelden den 4 februari 2012 får du gärna höra av dig. Eller om du varit med om en likartad situation och bara behöver någon att prata med så ska jag göra allt för att försöka hjälpa dig så gott det går. Åter igen, tack alla brandmän, poliser och annan personal där ute som jobbade i det intensiva arbetet och räddningsinsatsen på Blåelden för min älskade storebror Christian Rörqvist lördagen den 4 februari 2012.

”The final farewell”

In memory of my brother that past away in a fire-accident.

”Den drogen tog verkligen allt ifrån mig”

Det var nog inte förens jag fyllt 20 år som jag på allvar för första gången på egen hand uppsökte hjälp efter att ha fått åtta lobbar och ett ringa narkotikabrott på nattklubben Lounge i Göteborg. Nu räcker de ändå känner jag. Efter en lång rad utredningar fick jag tillslut diagnosen borderline fastställt av min läkare. Jag hade ingen aning om detta, hade aldrig hört talats om de ens än gång. Tyckte ändå det var skönt att få något slags svar på sina problem ändå. Snabba kast i sinnesstämningen och ett ständigt sökande efter något att fylla en inre tomhet med. Jag fick vänta en stund på att få behandling men påbörjade ganska så snart en såkallad KBT-behandling och märkte ändå hyfsat fort ändå att jag sakta men säkert började att må bättre! Jag trodde äntligen på allvar att de här kanske var vändpunkten i mitt liv och att jag ändå hade slagit i botten. Jag befann mig i själva verket bara på vattenytan. Det är en kall tidig


lördagseftermiddag den 4 februari 2012 då jag befinner mig i föräldrarnas hus på Näset då jag plötsligt bestämmer mig för att gå ut på altanen för att röka en cigarett, efter att ha tagit cirka 2-3 bloss hör jag hur det plötsligt ringer på hemtelefonen. Jag kutar då snabbt in för att hämta den bärbara telefånen och går sedan åter ut på altanen och tar emot samtalet. Det är en av Christians bästa vänner som ringer och berättar att han är ute och promenerar i närheten av Guldheden i Göteborg. Jag hör direkt på hans tonläge att det är nått som inte stämmer, han berättar att det ryker kraftigt i närheten av min brors lägenhet på Doktor Wigardhs gata på Guldheden. Han talar också om att han försökt nå Christian upprepade gånger utan svar, plötsligt är han tvungen att lägga på av någon anledning men ringer snart upp igen, han talar nu om att han står precis utanför lägenhetsbyggnaden som också går under namnet Blåelden.


Han berättar nu att det slår ut kraftiga lågor ur en utav lägenheterna längst upp där Christians lägenhet var belägen, röken är så tjock att han inte riktigt ser om det är Christians lägenhet eller om det är hans grannes, men efter att ha närmat sig olycksplatsen ytterligare lite till bekräftar han att det är hans lägenhet de gäller. Jag ringer snabbt upp min pappa som i detta skedet är på väg hem. Efter cirka 5 minuter anländer pappa och jag och mamma hoppar nu snabbt in i pappas bil och åker i hög hastighet mot olycksplatsen, mamma pratar nu i telefon med Christians vän som nu talar om att rökdykarna påträffat en 27 årig man död i hallen. Identiteten är ännu inte fastställd men jag hör hur pappa säger ”det kan bara vara han”. Redan vid järnbrottsmotet ser vi hur det kraftigt ryker över Guldheden. När vi närmar oss


olycksplatsen är det avspärrat redan vid rondellen vid Dr Fries Torg, jag hoppar snabbt ur bilen och springer mot olycksplatsen och ropar ”vad är min bror”. Jag kollar upp mot lägenheten och ser nu att de brinner så våldsamt att till och med taket fattat eld. En polisman leder mig sedan till ett äldreboende som är beläget tvärs över gatan där en hel folkmassa står och tittar på, vi går in genom dörren en bit in på korridoren och tar sedan vänster upp för en trappa och sedan in på ett rum där en brandman och min mamma och pappa samt en krisgrupp sitter och väntar. Dom försöker lugna ner oss allihopa men stämningen är panikartad och Emelie, min syster är fortfarande inne i stan men är nu också på väg mot olycksplatsen. När min syster anländer blir de totalt kaos alltså och jag känner bara att jag inte


orkar sitta där i rummet och lyssna på en krisgrupp, det är inte vad jag vill ha, jag vill ha min bror! när jag är på väg ner för trappan igen möter jag min släkt som då precis anländit. Jag går ner för trappan och går ut och ställer mig utanför byggnaden och kollar upp mot lägenheten med röda ögon och tårarna bara börjar forsa ner från kinden. Efter detta kommer jag inte ihåg så mycket mer. När vi efter några timmar kommit hem till huset igen går jag in på mitt rum och börjar känna en sådan kraftig frustration att jag måste få utlopp för mina känslor, jag sätter mig ner på Facebook och börjar skylla på att rökdykarna helt utan orsak, agerat alldeles för långsamt osv och bara kände att allt var alla andras fel. Strax efteråt ber en av Christians bästa vän som då befinner sig i Stockholmsområdet att ta bort inlägget och försöker lugna ner


mig och berättar att det bara är frustration du känner just nu. Nu 2 år efter katastrofen känner jag mig ändå stolt över brandmännen och att dom gjorde allt dom kunnat för att rädda min bror. Jag är stolt över dom idag. Brandmän är oftast väldigt kompetenta personer och bara de att man väljer ett sådant yrke visar ju på hur stor empati man har för personer som befinner sig i en akut nöd. Om du är brandman och var med i räddningsinsatsen på Blåelden den 4 februari 2012 får du gärna höra av dig. Eller om du varit med om en likartad situation och bara behöver någon att prata med så ska jag göra allt för att försöka hjälpa dig så gott det går. Åter igen, tack alla brandmän, poliser och annan personal där ute som jobbade i det intensiva arbetet och räddningsinsatsen på Blåelden för min älskade storebror Christian Rörqvistlördagen den 4 februari 2012.


Efter denna händelsen tappade jag verkligen allt, jag klarade mig ett tag men ganska så snart började jag med att snorta kokain och amfetamin i väldigt stora mängder. Jag brände i snitt mellan 25 och 30.000kr per månad i flera år på drogerna och gick back med den summan trots att jag tjänade och hade full inkomst under samma tidsperiod. Till slut klarade jag helt enkelt bara inte av att hålla de till helgerna längre. Jag fick sjukskriva mig. Efter detta går de väldigt fort neråt och eftersom toleransen till Amfetaminet är väldigt hög så behöver man hela tiden mer och mer av drogen för att uppnå samma typ av effekt eller ”rus” och framförallt då man snortar eller har snortat regelbundet under en längre tidsperiod. Jag gick aldrig ut på fest eller krogen längre utan den enda gången jag lämnade min lägenhet var då jag skulle köpa mer droger. Sen in och sätta sig, lägga upp en lina och bara nå de tillståndet igen liksom.


Helt själv sittandes på en stol. Ingenting betydde någonting längre bara jag får vara hög! När man varit vaken någon vecka brukar de komma och slå till en snabb slags oförberedd yrsel precis innan man svimmar eftersom hunger och trötthet inte existerar. Ofta vaknade jag upp ibland mitt på köksgolvet. Hade jag slut på grejer då avtändningen startat så började jag ofta att skära mig som något slags ångestdämpande räddning på situationen. Värst var det då man naturligtvis glömt ta medicinerna på några dagar och samtidigt får en avtändning i kombination med en borderlinedipp. Det hände ofta att jag fick åka in till Östra eller Sahlgrenska Sjukhuset på grund av att jag helt enkelt var självmordsbenägen och av risk att jag kunde skada mig osv. Den jävla drogen tog allting ifrån mig! Mitt jobb, mitt körkort, mina vänner och till och med min lägenhet.

I detta stadiet var jag mer eller mindre döende. Jag snortade omkring 5 gram per dygn. Kommer ihåg sista kvällen innan jag fick mitt LPT som senare övergick i ett LVM. Då jag handlat och mixat ihop en pipa på kokain, amfetamin och brunt rök-heroin och tände på. De ända jag minns var hur en varm våg började dra från tårna och uppåt, de var de sista jag minns innan jag vaknade upp på Sahlgrenska med slangar över hela kroppen. Jag hade tre överdoser på 6 månaders tid och hamnade på Sahlgrenska den sista gången som jag senare rymde ifrån. Jag har alltid känt en inre rädsla över att hamna på ett behandlingshem eller att överhuvudtaget bli frihetsberövad på något sätt. Och jag visste att de var kört! Efter att ha legat på Sahlgrenska en natt kommer min socialsekreterare dit och ger mig ett val. Att välja ett av några behandlingshem som han lagt upp som förslag. Och jag klarade bara inte av detta.


Jag drämde till bordet och gick därifrån. Jag åkte hem till min lägenhet och där blir jag sedan tagen av polisen och körd till avdelning 368 på Östra Sjukhuset. Först där fick jag reda på att jag fått ett såkallat akut LVM och att jag skulle förflyttas till ett LVM hem kallat Renforsen i Norrland strax en timma väster om Umeå. Men jag blev kvar på Östra yttligare några veckor innan jag hamnade på något som hette TLE i Göteborg pga platsbrist på Östra för att få en ledig plats på Renforsen. TLE såkallade tillfälliga tillnyktringsenheten. Det var ett av dom värsta ställerna jag vart på kändes de som. Det var litet och så hade man två Securitasvakter som följde mig vart jag än gick. Kunde knappt gå på toaletten ifred. Sedan kommer nästa mardröm och de är att jag ska åka en av kriminalvårdens bussar hela vägen från Göteborg till Renforsens Behandlingshem uppe i Norrland. Trodde ju självklart att de var flyg när de är en sådan sträcka men de var inte. Man åkte i omgångar typ först Göteborg – Örebro typ och sedan vidare då med en annan buss. Efter att ha åkt hela dagen då i en buss utan rökpauser eller annat svängde vi till slut in på högsäkerhetsanstalten Saltvik. Ett klass 1 fängelse alltså samma säkerhetsnivå som exempelvis Kumlaanstalten.


Där blir jag först indragen i en cell på alltså på max två kvadratmeter och eftersom jag lider av klaustrofobi så var de inte lite jobbigt alltså även om de bara var tillfälligt. Ja tillkallade en vakt som och berättade detta och frågade om ja kan få en större cell pga detta. ”Nej du får vänta!” Och smällde igen luckan. Där satt jag i närmare en timma innan jag blev anvisad till en riktig cell där vi fick övernatta. Sedan dagen efter då åker vi vidare norrut och anländer tillslut på Renforsen. Man fick först klä av sig naken och bli kontrollerad för att sedan bära speciella kläder som man skulle ha på sig då. Först hamnade jag på intaget till den låsta avdelningen och det dröjde nog en månad innan jag och en annan kille ”Fredrik Jansson” som jag delade rum med sedan fick tillgång till avdelningen där man kunde dricka kaffe spela spel och träffa andra klienter. Men man fick inte ha mobiltelefon, tändare på sig, ingenting! Efter att ha varit på den låsta avdelningen i ett par månader blev jag sedan erbjuden en plats på den öppna avdelningen. Och efter drygt 2 månader där började man planera min paragraf 27. Ett öppnare hem där man får sitta av den sista tiden. Jag valde mellan två hem. Ett i Skämmingsfors och ett i Skara. Jag valde hemmet Rubinen i Skara.


Här var de som att komma till en helt annan värd. Trevlig personal, god mat och mycket friare. Här slutade helvetesresan till slut till något mer positivt. Efter cirka 8 månaders tid åkte jag sedan till slut hem till Göteborg igen. Det var en resa jag inte vill uppleva igen. Anledningen till att jag skriver detta är mest för dom som är inne i ett pågående missbruk och vill ta sig ur för att får man ett LVM då är de 6 månader som gäller, minst alltså, och de inte ens någon ide att man överklagar de för de kommer av nio av tio fall inte att gå igenom utan bara resultera i ett avslag. Och jag kan fortfarande inte förstå varför jag en gång började med den här skiten alltså och alltså, varje dag är fortfarande ett rent helvete alltså att hålla sig ifrån de ”fortfarande liksom” de helt sjukt! Idag bor jag på ett boende i Gamlestaden och de ensamt alltså. Jag har inga vänner kvar längre. Jag sitter i en lägenhet dygnet runt och har mer eller mindre inget att göra. Det är ganska svårt. Men alla har de jobbigt vissa perioder i livet. Ibland kan jag bara känna lite att när skall de ta slut? Jag hoppas på en vändning nån gång framöver iallafall. Tack för att jag fick dela med mig av min historia och jag hoppas att ni orkade läsa allt. Ta hand om er och håll er borta från den drogen! Man förlorar allt. Jag lovar! Tänkte avsluta med en film med några fina minnen och målningar efter min storebror Christian från Näset som avslutning. Kram på er!

 

 

”Kommer alltid att älska min storebror!” 

Jag var på västra kyrkogården igår och tände ett ljus igår för Christian. Jag hoppas han har de bra där uppe. Så långt borta men ändå så nära. Pratar med han ibland. Känns som han är som mest närvarande när man går ner till Rörvik och promenerar ut på bryggan och kollar ut mot horisonten. Då får man som klarast bild av honom. Kanske för att vi badat där mycket jag vet inte. Man saknar han!.