Etikettarkiv: Droger

”Hundra gånger bättre att bli hög på träning än på droger”

Jag har börjat att spela badminton och de hjälper en att stå imot suget. Man skall göra något som är kul för då kan man hålla på längre och samtidigt ta ut krafterna på ett enklare sätt. För det är hundra gånger bättre att bli hög på träning än vad det de är att bli hög på droger. Och de har jag fått bevisat!. Men man måste ge de lite tid. Och tiden glömmer man av om man gör något man samtidigt tycker är roligt. Därför tror jag de viktigt att man hittar någon sport man själv just tycker är rolig att syssla med. Min favoritsport är badminton! 

Annonser

”Det är en ren kamp att hålla sig ifrån de!”

Det känns oerhört jobbigt fortfarande att stå imot suget efter amfetamin även efter två veckors tid, kroppen verkligen bara skriker efter de medans huvudet säger nej. Men jag har bara bestämt mig för att lyckas med de här och till skillnad från tidigare så har jag en starkare vilja idag än vad jag haft vid tidigare tillfällen då jag också försökt lägga ner men alltså då misslyckats och tyvärr återfallit på nytt igen. Det är en ren kamp att hålla sig ifrån de ibland alltså, framförallt på helgerna men även på vardagarna känns de som. Det är inte bara ett beroende utan de en hel livsstil man måste förändra och det är de som gör de så oerhört svårt att hålla framförallt i längden. Men samtidigt känner man sig så mycket bättre och starkare typ både psykiskt och fysiskt av att hålla sig ifrån de och vinsterna är för stora för att kasta bort på ett återfall nu känns de som.

”Helvetesresan från Göteborg till Norrland”

Jag hade tre överdoser på 6 månaders tid och hamnade först på Sahlgrenska den sista gången. Jag har alltid känt en inre rädsla över att hamna på ett behandlingshem eller att överhuvudtaget bli frihetsberövad på något sätt. Varför vet jag inte riktigt, jobbigt med förändringar antar jag. Efter att ha legat på Sahlgrenska en natt kommer min socialsekreterare dit och ger mig ett val. Att välja ett av några behandlingshem som han lagt upp som förslag. Och jag klarade bara inte av detta. Jag drämde till bordet och gick därifrån. Jag åkte hem till min lägenhet och där blir jag sedan tagen av polisen och körd till avdelning 368 på Östra Sjukhuset. Först där fick jag reda på att jag fått ett såkallat akut LVM och att jag skulle förflyttas till ett LVM hem kallat Renforsen i Norrland strax en timma väster om Umeå. Men jag blev kvar på Östra yttligare några veckor innan jag hamnade på något som hette TLE i Göteborg pga platsbrist på Östra för att få en ledig plats på Renforsen. TLE såkallade tillfälliga tillnyktringsenheten. Det var ett av dom värsta ställerna jag vart på kändes de som. Det var litet och så hade man två Securitasvakter som följde mig vart jag än gick. Kunde knappt gå på toaletten ifred. Sedan kommer nästa mardröm och de är att jag ska åka en av kriminalvårdens bussar hela vägen från Göteborg till Renforsens Behandlingshem uppe i Norrland. Trodde ju självklart att de var flyg när de är en sådan sträcka men de var inte. Man åkte i omgångar typ först Göteborg – Örebro typ och sedan vidare då med en annan buss. Efter att ha åkt hela dagen då i en buss utan rökpauser eller annat svängde vi till slut in på högsäkerhetsanstalten Saltvik. Ett klass 1 fängelse alltså samma säkerhetsnivå som exempelvis Kumlaanstalten. Där blir jag först indragen i en cell på alltså på max två kvadratmeter och eftersom jag lider av klaustrofobi så var de inte lite jobbigt alltså även om de bara var tillfälligt. Ja tillkallade en vakt som och berättade detta och frågade om ja kan få en större cell pga detta. ”Nej du får vänta!” Och smällde igen luckan. Där satt jag i närmare en timma innan jag blev anvisad till en riktig cell där vi fick övernatta. Sedan dagen efter då åker vi vidare norrut och anländer tillslut på Renforsen. Man fick först klä av sig naken och bli kontrollerad för att sedan bära speciella kläder som man skulle ha på sig då. Först hamnade jag på intaget till den låsta avdelningen och det dröjde nog en månad innan jag och en annan kille ”Fredrik Jansson” som jag delade rum med sedan fick tillgång till avdelningen där man kunde dricka kaffe spela spel och träffa andra klienter. Men man fick inte ha mobiltelefon, tändare på sig, ingenting! Efter att ha varit på den låsta avdelningen i ett par månader blev jag sedan erbjuden en plats på den öppna avdelningen. Och efter drygt 2 månader där började man planera min paragraf 27. Ett öppnare hem där man får sitta av den sista tiden. Jag valde mellan två hem. Ett i Skämmingsfors och ett i Skara. Jag valde hemmet Rubinen i Skara. Här var de som att komma till en helt annan värd. Trevlig personal, god mat och mycket friare. Här slutade helvetesresan till slut till något mer positivt. Efter cirka 8 månaders tid åkte jag sedan till slut hem till Göteborg igen. Det var en resa jag inte vill uppleva igen. Anledningen till att jag skriver detta är mest för dom som är inne i ett pågående missbruk och vill ta sig ur för att får man ett LVM då är de 6 månader som gäller, minst alltså, och de inte ens någon ide att man överklagar de för de kommer av nio av tio fall inte att gå igenom utan bara resultera i ett avslag.

Därför har jag slutat knarka

Jag orkar helt enkelt inte längre med fler avtändningar, är trött på att känna den här ångesten och ständigt kolla mig över axeln. Jag vill ha tillbaka mitt körkort, jag vill ha tillbaka mitt jobb!. Och om den ända vägen dit är genom att hålla mig ren. Då tänker jag helt enkelt fixa de!. För jag tänker i dö i den här skiten! Jag har redan förlorat en vän som gjort de.

Första rena provet!

Känns fantastiskt roligt att man äntligen gjort sitt första negativa prov sedan man släppts från sitt LVM. Känner mig gladare och starkare både psykiskt som fysiskt och tänker göra allt för att hålla detta framöver nu. Håller jag mig bara fortsatt ren nu så kommer de mesta att lösa sig känns de som både när de gäller jobb som körkort. Känner mig glad över detta.

”Viljan till förändring!”

Ett drogmissbruk kan bara sluta på tre olika sätt. Något av vad jag lärt mig den hårda vägen, det ena är fängelse, de andra är institution och det tredje ”slutligen” död. Helger blir vardag och man förlorar precis allting. Jobb, familj,  pengar, körkort, vänner och förtroende. Något som tar lång tid att bygga upp igen, och något som endast kan byggas upp på ett sätt igen. Och det är ”Viljan till förändring!”

”Jag blev helt paranoid av den här drogen!”

Amfetamin var en drog jag tog dagligen under många år. Jag började höra röster och ljud som saknade verklighetsförankring och kände mig förföljd från både polis och andra håll. Jag var livrädd alltså!. Minsta lilla ljud skrämde mig. På slutet trodde jag till och med att min familj ville mig illa. Det var hemskt och något jag inte vill uppleva igen. 

”Har man inte själv viljan att sluta så kan inte ens Gud hjälpa en!”

Har man bestämt sig för att avsluta ett missbruk måste man först själv ha viljan till förändring och viljan till att sluta. Det är steg ett. Tror de handlar mycket om att man vill fylla ett tomrum i kroppen men att man då just försöker fylla de tomrummet med någonting annat en med en just alkohol eller droger. Rutiner! Sen är de ju självklart också en svårighet att bryta dåliga vanor. Jag brukar tänka på allt negativt som missbruket orsakat  mig. Det hjälper mig att hålla mig ifrån de!. Så tänk på de. Lycka till allihopa!

Orolig för en vän

Jag är orolig för en vän som nu hamnat på sjukhus efter en drogutlöst psykos. Han har tagit samma typ av droger som jag gjort under en längre period, amfetamin framförallt och jag träffade han för ett tag sedan strax efter att jag kommit hem efter mitt första LVM och då var han riktigt dålig alltså. Han måste lägga ner drogerna!. Tror faktiskt han går samma öde som jag till mötes. Tror med andra ord att dom sätter ett LVM på han och de som retar mig då är att ett LVM är ingen hjälp. Det är inte någon behandling överhuvudtaget det är förvaring och han är värd fan så mycket mer en de. Jag vill hjälpa han så gott de går men känner mig helt maktlös.

”Har äntligen lyckats ta mig ur mitt narkotikamissbruk!”

Jag kan äntligen berätta att jag lyckats ta mig ur ett flerårigt amfetaminmissbruk, något som har varit oerhört svårt för mig. Jag känner mig faktiskt lite stolt över mig själv. Nu tänker jag se bara se framåt och göra allt för att hålla detta som ett avslutat kapitel.