Etikettarkiv: Droger

”Börjar se ljuset i tunneln!”

Tjenare allihopa!

Vad jag städat idag alltså!. Det känns äntligen som de börjar hända lite saker nu och jag tror faktiskt jag äntligen börjar se ljuset i tunneln. Jag har tröttnat på att de inte händer någonting så för ungefär en vecka sedan bestämde jag mig för att göra ett försök att lägga ner missbruket och de de har jag faktiskt lyckats med. Så nu har jag varit ren min första vecka här och de känns bra faktiskt. Jag kommer nog alltid ha ett sug efter droger och de får jag nog leva med. Men jag har iallafall varit i kontakt med en läkare nu specialiserad på körkort och han sa de att jag kan nog påbörja en 6 månaders period snart men då måste jag nog vara ganska så säker på att jag lyckas att inte ta något under den perioden för gör jag de så får jag ju börja om på ruta ett igen och de pallar jag inte. Så denna gången ska jag försöka ge allt!.

Annonser

”Röker heroin för att klara avtändningen på amfetaminet”

Dom senaste dagarna har varit extra jobbigt faktiskt. Har varit vaken nu sedan i måndags och har varken ätit eller druckit någonting överhuvudtaget. Jag har gått ner nästan 15 kg dom senaste veckorna. Och jag har också kommit till de stadiet nu att jag klarar helt enkelt inte av att ta hand om mig själv längre utan jag röker heroin vilket jag tidigare dolt för att klara avtändningen på amfetaminet. Det är ganska svårt att prata om de här också tycker jag eftersom jag skäms så mycket för det hela, önskade bara att jag kunde lägga ner men har sådana enorma problem med att sluta. Jag har på tre dagar närmare snortat i mig sju gram och har fått skador och sår på näsan. Och jag rökte så mycket heroin nu senast att jag helt enkelt inte klarade av att gå själv. Kunde inte stå på benen. Och de värsta är att jag njuter av de. Alltså de känns nästan som jag hela tiden vill bli så maxad att jag nästan tänder över. Och jag tror de har med ens personligheten att göra. Jag bär på ett ständigt tomrum i kroppen som hela tiden behöver fyllas känns de som. Ibland vet jag inte riktigt vad de är som saknas. De väldigt märkligt. Får jag inte hjälp snart så finns ju alltid risken att jag tar en överdos snart och har redan haft flera stycken tidigare och man brukar ju inte klara av hur många gånger som helst. Jag är nog inte så rädd för att dö egentligen, de som skrämmer mig mest är väl de att jag inte tror att min familj klarar av att leva med de, att förlora en till. Så jag måste fortsätta att kämpa framförallt för deras skull. Det var över 10 år sedan nu som jag började med amfetamin och lite av anledningen till att jag började med just den drogen var väl naturligtvis för att bli hög men också lite för att jag har problem med trötthet. Men samtidigt så sover jag väldigt dåligt om kvällarna. Min chef sa en ganska bra sak till mig en gång och de var de att man kan bli trött av att man har brist på sysselsättning och aktiviteter också. Om jag hade lyckats ta mig ur detta och blivit lite starkare hade jag nog velat börjat spela badminton igen. Min dröm hade nog varit att få börja jobba igen tror jag, att kunna umgås mer med vänner och familj igen. Och jag hoppas den drömmen går i uppfyllelse någon gång. Det ända jag begär är att få leva ett normalt liv igen.

Älskar min familj

Oavsett om jag och min familj har haft olika åsikter och värderingar om saker och ting så har dom alltid funnits där för mig och ställt upp för mig så gott de går även då de är och vart som allra jobbigast. Vill bara säga de att jag har aldrig missbrukat eller gjort något som helst för att skada eller göra dom besvikna på mig, men något man kanske inte märker riktigt själv när man missbrukar är de att man skadar inte bara sig själv utan alla runt omkring sig, alla vänner och inte minst sin familj. Även om man inte bryr sig så mycket själv om man skadar sig själv eller inte så lider stora delar av ens nära och kära av att se de. Man drar ner hela sin omgivning ”Dom som bryr sig om en” och vill därför passa på att be om ursäkt till alla dom, inte minst min familj då som varit oerhört stöttande och fått genomlida det här. Dom förtjänar faktiskt inte att förlora en son till. Tänker därför fortsätta kämpa ett tag till för deras och min egna skull för att förhoppningsvis någon dag kunna se ljuset i tunneln. Men även om jag är väldigt skeptisk till att de någon gång kommer att ske så kan man ju alltid drömma sig bort lite. För de har ju även hänt att drömmar har blivit verklighet.

”En stöld går inte att skylla bort på ett narkotikamissbruk”

Det är obehagligt att bo på ett boende där man inte känner sig trygg. Och det gör jag inte. Har redan blivit bestulen och jag har gått igenom detta så många gånger innan att jag nästan börjar ge upp hoppet. Jag är så trött på de här alltså. Bara för att folk har ett pågående narkotikamissbruk så betyder de inte att de tar sig rätten att gå runt och stjäla för de. Det går inte att skylla bort en stöld på ett drogmissbruk utan alla har ett eget ansvar och känner man inte att man har något av de då är de ju något som inte stämmer med den personens värderingar om vad som gäller rätt och fel. För jag har väl också ett beroende. Men jag går väl fan inte runt och stjäl för de. Stöld är ett känslokallt, förnedrande och ett egoistiskt brott och de drabbar nästan alltid dom allra bästa och mest oskyldiga individer som finns och straffen borde skärpas ordentligt enligt mig både i Sverige men även i andra delar av Europa.

”Känner mig maktlös”

Idag var jag hos läkaren på ett allvarligt samtal angående mitt narkotikamissbruk. Jag måste snart bestämma mig om jag vill fortsätta göra ett försök eller om jag ska fortsätta knarka. Jag har nu hamnat på gatan ett antal gånger på grund av mitt missbruk. Ändå har man någon slags hatkärlek kvar till amfetaminet. Men de har ju förstört så helt obeskrivligt mycket i mitt liv. Förstår nog inte riktigt själv hur mycket de har förstört. Jag berättade själv för läkaren att jag faktiskt känner mig maktlös över mitt intag av amfetaminet och han kunde ju bara instämma att de var på de sättet. Han berättade ju sedan också att de är en stark drog och de bara jag själv som kan bestämma om jag vill sluta eller inte. Amfetaminet får mig att känna mig stark och lycklig. Men är de värt att hamna på gatan på grund av de, de frågan. Jag har redan förlorat min lägenhet, mitt jobb, indraget körkort och alla pengar. Jag börjar ju bli ganska trött på att leva på detta sättet. Att ständigt jaga ett falskt välbefinnande för att klara vardagen. Det känns inte rättvist. Jag hoppas innerligt att jag kommer till bukt med detta snart för innerst inne är jag ju en hyfsat bra människa. Jag har aldrig pallat ett äpple i hela mitt liv eller lurat någon annan människa för egen vinning skull. Jag bryr mig nästan mer om andra än vad jag gör om mig själv. Jag har de helt enkelt inte i mig. Och de jag ganska glad över. Tyvärr utnyttjar ju folk detta. Men de vet jag om. Och jag har blivit allt mer vaken när det gäller förtroendet till andra människor nu för tiden. Men någon dag måste ju de här lidandet också få ett slut känner jag.

”Det är något som inte stämmer med de nya boendet”

Det har varit minst sagt ett par helt nästan outhärdligt jobbiga dygn för mig, stadsmissionen har skrivit ut mig och jag hade ingenstans att ta vägen och bara gick och gick hela natten, var på Östra Sjukhuset mitt i natten men inte ens dom hade platser lediga för att lägga in sig, till slut efter flera dagars letande fick jag till slut komma in på ett boende vid Lilla Bommen vid Nordstaden. Så där är jag nu men de är något som inte stämmer med de här stället. Känner mig hela tiden otrygg och får ständigt kolla mig över axeln, de nog bland dom värsta ställen jag varit och hamnat på. Och jag har ändå varit på en del ställen. De inga regler riktigt utan alla får röka på sina egna rum och dusch och toalett finns i gångarna som alla delar på. De känns allmänt som en ganska hård miljö och vissa som bor här känns rent av ganska farliga så man får hålla sig på sin vakt. Står ju fortfarande på kö till Rävebergsvägen och hoppas kunna flytta ut dit relativt snart förhoppningsvis.

Besviken: Kom inte in på de nya boendet i Angered

Förra torsdagen var jag på studiebesök på ett boende i Angered, de lät väldigt hoppfullt och så men så sent som idag fick jag reda på att de tyvärr inte gick igenom eftersom två personer tydligen hade förtur. Jag känner mig ganska besviken för jag hade gärna bott i Angered. De fin natur och många promenadstråk osv men de bara att kämpa vidare. Jag ska ringa min socialhandläggare imorgon och höra om man kanske kan gå och kolla på något nytt ställe i mellan och samtidigt stå kvar i kön på Rävebergsvägen.

”Planerar att tacka ja till det nya boendet imorgon”

Hej! Jag är precis på väg till receptionen på stadsmissionen här allihopa. Hallå! Ingen post idag? Nä ja tar de med badbollen när hon kommer in sen. Jo jag har funderat lite över de här stället jag var på förra veckan och jag har faktiskt bestämt mig för att tacka ja till de imorgon. De känns som de är de bästa valet jag kan göra just nu. Så jag ska ringa henne redan imorgon förmiddag tänkte jag eftersom jag då skulle få reda på mer så nu hoppas jag på de bästa.

”Studiebesök på rävebergsvägen i Angered”

Hej alla! Idag var jag på studiebesök på ett relativt nyöppnat boende på Rävebergsvägen i Angered. Boendet har 20 möblerade lägenheter och personalen verkade i allmänhet trevliga. Jag bor ju för tillfället på stadsmissionen i Göteborg och känner mig väldigt isolerad här på grund av alla reglerna. Boendet på Rävebergsvägen tillhör samma kedja som Alelyckan i Gamlestaden och August Barks gata i Frölunda och har samma typ av leverantörer när det gäller mat och liknande regelverk när de kommer till själva boendet. Man får vara påverkad på boendet men inte bruka i lägenheterna, sådana är reglerna. Alla lägenheter var för tillfället upptagna men en är tydligen på gång inom kort berättade hon och trodde jag kunde få besked på de redan imorgon eller början på nästa vecka då jag också ska lämna besked på om jag är intresserad av platsen eller inte.

”Hur fan skall man kunna bli ren på de här sättet”

Det går ju fan inte annat än att inte skratta åt de när jag hamnade på gatan en vecka tidigare i våras, vad är de för jävla tillvaro. Nu vill jag ha en ny lägenhet i ett nytt område bland vanligt folk för att ens ha en chans, en chans att ta mig tillbaka. Hur fan ska man kunna bli ren när man hela tiden swishas runt på olika institutioner hela tiden med fullt av missbrukare då de enda folk har i skallen är att tända på igen? Det går ju inte annat än att skratta åt de.