Etikettarkiv: Droger

”Blev så frustrerad och var tvungen att ta ut min ilska på någon”

Skall jag vara helt ärlig så vill jag inte ens ha en fosterfamilj, jag sa de för att jag mådde så sjukt dåligt när jag skrev de i föregående inlägg, så de var orättvist. Mina föräldrar gör väl de dom kan för mig. Men jag orkar helt enkelt inte mer. Jag vill inte leva längre i det här utan vill vidare, och när jag inte kommer någon vart så blir jag förbannad och tog ut de felaktigt på mina närmaste och de var inte meningen. Förlåt.

Annonser

”Känner mig oförmögen att ta mig ur drogerna på egen hand”

Jag borde ju flytta till ett drogfritt boende men problemet är bara att jag har inget ork kvar till att göra de längre. Jag är fullständigt slutkörd psykiskt på alla plan, behöver en lägenhet omedelbart. Har ingen lust att bo bland en massa psykotiska människor som bara sitter och pratar med sig själva och som ibland hoppar på en helt utan anledning. Är så himla trött på detta!. Jag vill komma ur hela de här systemet, att sluta knarka om jag skulle fått en lägenhet hade inte varit några problem eftersom jag då hade jag sluppit allt detta. Framförallt så slipper jag att gå ensam hela tiden, för de är de som gör en lätt uttråkad och triggar drogsuget tror jag. Hade jag haft en lägenhet i stan hade jag kunnat hälsa på och träffa mina vänner på ett helt annat sätt. Men fortsätter de som de gör nu så lever jag nog inte särskilt länge till eftersom jag redan känner att min kropp inte klarar av så särskilt mycket mer. Att sitta fast i en sådan här, vad ska vi säga ”Rävsax” och samtidigt känna sig oförmögen att ta sig ur de gör ju att de hela tiden dyker upp tankar på om man egentligen vill fortsätta jordevandringen och istället ta sitt liv.

”Måste kanske flytta till ett drogfritt boende för att klara att hålla mig ren”

Det har varit mycket upp och ned de senaste. Och jag vet ärlig talat inte om jag klarar att hålla mig ren här utan kanske måste flytta till ett rent boende ett halvår för att lyckas. Så fort jag blir ren kan jag ju påbörja en 6 månaders period och jag tror faktiskt ärlig talat inte jag klarar de där jag bor nu eftersom de är tillåtet att droga. Hade möte idag med min socialsekreterare och hon skulle kolla upp möjligheterna för de så fort som möjligt.

”Det går så många myter kring denna drogen!”

Jag har missbrukat framförallt amfetamin i cirka 8 år och de också den drogen jag har absolut svårast att lägga av med. Och det förvånar mig lite faktiskt hur vissa ens kan påstå att detta är en drog som inte skulle vara beroendeframkallande. År 2012 förlorade jag min 27 åriga storebrorsa i Chalmers studentbrand på Guldheden. Jag började ta amfetamin för att dränka min ångest men också framförallt för att jag skulle orka med allt kaoset som följde. Jag tog först bara på helgerna men efter ett tag kunde jag helt enkelt inte hålla de till helgerna längre. Jag är uppvuxen på Näset i Göteborg och bodde kvar där ganska länge faktiskt tills jag senare fick en ny två:a på Bäckegatan 20 på Masthugget i GBG av min pappa. Men de dröjde nog inte längre en ett år fram tills jag fick mitt första LVM efter en överdos på heroin, kokain och amfetamin samtidigt. Jag vaknade upp på Sahlgrenska fullt med slangar i kroppen och efter ett flertalet överdoser fattade inte riktigt själv vad som hade hänt. Under mitt sen pågående LVM sålde han lägenheten eftersom jag höll på att dö där. Jag missbrukade 2-3 gram amfetamin dagligen och fungerade inte alls utan de. En annan myt som också går är ju också lite att vissa hävdar att de inte skulle existera någon avtändning på amfetamin. Nähe ok!. Hur fan kom de sig då att jag började skära mig i armarna när jag fick slut på skiten! Det är en sådan okunskap när de gäller den drogen alltså så de helt ofattbart. Amfetaminet tog hela min lägenhet, mitt körkort, mitt jobb, alla pengar jag ärvt. Allt är borta. Kallar man inte de för ett beroende är man ju dum i huvudet. Jag pantade till och med min iPad för att kunna köpa mer tjack när pengarna var slut. Jag orkade ingenting utan de. Det helt sjukt alltså. Så när jag sedan kom ut från mitt LVM var jag först helt bostadslös, har sedan dess pendlat runt på 7-8 olika boenden men inget har funkat. Jag har fortfarande jättesvårt att lägga av alltså och har inte förens först nu vart ren ett tag. Men alkoholisterna är jobbigast, midsommar liksom, sillen vet du huhu ”Vad blääääser de för vind ida? BRÄNNVINNN!!. Så vart den vänt upp och ned! Så kommer nästa vers liksom så börjas de igen då va så är dom inne i hela systemet. Men folk får naturligtvis tycka vad dom vill om denna drogen men för mig medförde den ett rent helvete och de har den gjort förhoppningsvis för sista gången nu om jag lyckas fortsätta hålla mig ifrån den i framtiden.

”Så illa fungerar den svenska missbruksvården”

En kille hörde av sig till mig för några veckor sedan som jag numera har kontakt med på Facebook som driver bloggen ”FUCKLVM.SE” och där har Svensk missbruksvård och SiS mycket att lära av känner jag. Han hade läst bland annat ett av mina gamla inlägg ”LVM inte behandling utan bara förvaring” där jag beskriver hur rent av värdelös Svensk missbruksvård i de här landet fungerar alltså. SiS står ju för statens Institutionsstyrelse och bedriver slutna fängelseliknande institutioner runt om i landet ofta med höga stängsel och taggtråd för att vara så rymningssäkert som möjligt. För att få ett LVM krävs ju att man missbrukar på ett sådant sätt att man riskerar att dö av sitt missbruk men de spelar ingen roll för lösningen på de är ju inte direkt att låsa in dessa människor utan några som helst rättigheter eller behandling överhuvudtaget. För SiS bedriver enbart förvaring och de är en proffesionell behandling man behöver. ”Behandling att få tillbaka viljan!” För utan viljan är man totalt chanslös ändå och då spelar de ingen roll om man sitter tre till fyra månader för då laddar man bara inför nya återfall när man sedan kommer ut på sin P27:a ”Ett öppnare hem som man sedan kommer till om man sköter sig” Och i värsta fall så tar man en överdos då man kommer ut och då dör man. Precis detta hände min rumskamrat alltså. Inte ett samtal på fyra månader alltså. Man åker ut precis som man gjorde då när man kom in. Dessutom blir man ofta behandlad som man vore kriminell under den låsta tiden och det var nog de som irriterade mig mest alltså. Att man först skulle transporteras den långa resan ifrån Göteborg till strax en timma nordväst om Umeå i en av kriminalvårdens bussar med övernattning på Saltvik-anstalten. Man fick inte ens stanna och ta en rökpaus. Det skulle ta mig fan rulla hela tiden!. När de till slut var slut på helvetesresan och man till slut anlände på Renforsens LVM-hem i Norrland kommer jag ihåg hur personalen tvingade av en alla kläderna för att kontrollera att man inte hade något på sig när man anlände trots att man hade vart konstant övervakad alltså ända från den låsta avdelningen på 368 på Östra i Göteborg alltså. Efter den här meningslösa rent av förnedrande säkerhetskontrollen hamnade man sedan i de här låsta rummet kommer jag ihåg. Och där satt man i nästan två veckor innan man kom ut på den så kallade låsta avdelningen. Dag in, dag ut. Inte ett ljud från personalen, inte ett samtal alltså. Trots att man aldrig pallat ett äpple så blev man behandlad på detta sättet. Bara för att man var missbrukare. Jag kände mig rent av förnedrad alltså. Det klart man inte vill sluta droga under dom förutsättningarna. Istället längtade man istället nästan tillbaka till sitt gamla liv. Så illa var de alltså. Något måste ju hända med svensk missbruksvård. De hjälper inte att bestraffa ett missbruk, istället behöver man pågående samtal och någonstans att hitta en vilja till förändring. Inget av de fick jag ut under min LVM tid i Norrland iallafall. Inget av de verkar någon jag pratat med fått ut ur ett LVM så långt jag hört. ”De en katastrof inget annat land likt”.

”Det är inte de livet jag vill leva!”

Pratade precis med en kompis som brottas med samma problem och som gång på gång återfaller precis som jag själv tidigare gjort. Och vi har nog en del gemensamt. Haha! Jag sa de att vi måste ju försöka på något jävla sätt även om de nästan känns omöjligt alltså att leva utan dom här substanserna eller ”kickarna” liksom. Och då svarade hon typ med att hon inte orkade någonting utan de. Livet överlag liksom ”och så kan jag också känna alltså!” Jag har faktiskt nästan problem med att tänka mig ett liv helt utan de alltså ”framförallt amfetaminet!”. För man mår så oerhört bra på de, man känner sig stark och livskraftig, man orkar ta i tur med saker och ting man annars inte hade orkat. Men på något sätt måste man nog tänka att de är en falsk känsla av välbefinnande. De en inre falsk styrka man känner. I själva verket är de nog nästan helt omöjligt att leva ett välfungerande liv på amfetamin. Precis som dom med diagnoserna ADD och ADHD inte kan leva utan de. Även om dom får sina mediciner utskrivet på recept som t.ex Concerta så är de sådana otroligt små mängder i förhållande till de om man skulle handla de på den svarta marknaden. Medans en vanlig ADHD-patient kanske tar en tablett på 18 mg per dag så kanske en vanlig amfetaminist vill ha ett gram eller mera åt gången. För när de går ur, då måste man ha mera för att orka. Och de krävs faktiskt inte så mycket mer för att endast ”klara” av att orka hålla sig vaken. Men grejen är att de liksom inte endast de man vill åt när man tar denna drogen, man vill åt själva ruset och ”kicken”. Och de får man inte ut på 18mg Concerta direkt. Utan man måste kanske dra en lina på 0,20 – 0,25 g för att överhuvudtaget ”känna” något och få igång den här ordentliga utsöndringen och frisättningen av dopaminet i hjärnan. ”De som gör att man får upp humöret liksom” Och de spelar egentligen ingen roll hur mycket pengar man har för till slut så orkar inte kroppen med längre och man kan inte producera och utsöndra hur mycket dopamin och endorfiner som helst. Jag är ingen läkare men skallen blir till slut helt tom alltså. Och då hjälper de inte att ta mer. De har jag lärt mig nu. Jag vet inte hur många gånger jag svimmat av på detta sättet efter att ha varit igång 3-4 dygn på raken. De farligt alltså! Och framförallt om man då befinner sig på en lite mer offentlig plats, då rånar folk en. Man blir av med plånbok, man blir av med telefonen, dom plockar allting alltså. Vill man leva de livet? Jag börjar äntligen för första gången känna de att ”Nä jag pallar inte bli av med fler saker längre!” Jag orkar inte med fler avtändningar. Jag orkar inte bli av med en klocka till. Jag orkar fan inte att ligga och få dom här jävla depprisionerna, gång på gång, på gång ”på gång!” Och nästan vilja ta livet av mig. Det är inte värt det. Det är inte de livet jag vill leva!. Det är inte ett liv någon vill leva!. Jag kommer ihåg innan brorsan dog. Jag tränade 3 gånger i veckan och mådde kanonbra utan den här skiten alltså!. Därför känner jag mig nu mogen att försöka fortsätta hålla mig ren och aldrig hamna i den här råttfällan igen. Min förvaltare delar ut en röding i veckan till mig idag och hon tycker att de får räcka, men de klart! De väl hyfsat lätt för henne att säga med 70-80 loppor i månaden. Nu dom här senaste dagarna har jag bland annat spenderat i Skatås och de är för jag vill bli starkare igen. Inte på konstgjord väg utan på riktigt. För de går! Jag vet att de går!. Även om de tar emot nu i början så är de så värt de. Jag har redan fått en bättre kondition känner jag på den här senaste veckan jag varit igång alltså. Nu ska jag ha tillbaka de rosa kortet och börja jobba igen. En gång för alla!. Håller jag mig bara nu så har jag de mesta serverat. Därför har jag inte råd att misslyckas denna gången. Jag måste ta mig igenom de här. Nu har jag chansen och fler chanser kanske de inte blir. Jag har så många av er som vill att jag ska lyckas och jag tänker inte svika er gång på gång längre. Jag är så trött på att svika människor inte minst min chef, föräldrar och syskon. Utan även er vänner som sagt som betyder så oerhört mycket för mig. Tack för att ni finns alltså!.

”Börjar se ljuset i tunneln!”

Tjenare allihopa!

Vad jag städat idag alltså!. Det känns äntligen som de börjar hända lite saker nu och jag tror faktiskt jag äntligen börjar se ljuset i tunneln. Jag har tröttnat på att de inte händer någonting så för ungefär en vecka sedan bestämde jag mig för att göra ett försök att lägga ner missbruket och de de har jag faktiskt lyckats med. Så nu har jag varit ren min första vecka här och de känns bra faktiskt. Jag kommer nog alltid ha ett sug efter droger och de får jag nog leva med. Men jag har iallafall varit i kontakt med en läkare nu specialiserad på körkort och han sa de att jag kan nog påbörja en 6 månaders period snart men då måste jag nog vara ganska så säker på att jag lyckas att inte ta något under den perioden för gör jag de så får jag ju börja om på ruta ett igen och de pallar jag inte. Så denna gången ska jag försöka ge allt!.

”Röker heroin för att klara avtändningen på amfetaminet”

Dom senaste dagarna har varit extra jobbigt faktiskt. Har varit vaken nu sedan i måndags och har varken ätit eller druckit någonting överhuvudtaget. Jag har gått ner nästan 15 kg dom senaste veckorna. Och jag har också kommit till de stadiet nu att jag klarar helt enkelt inte av att ta hand om mig själv längre utan jag röker heroin vilket jag tidigare dolt för att klara avtändningen på amfetaminet. Det är ganska svårt att prata om de här också tycker jag eftersom jag skäms så mycket för det hela, önskade bara att jag kunde lägga ner men har sådana enorma problem med att sluta. Jag har på tre dagar närmare snortat i mig sju gram och har fått skador och sår på näsan. Och jag rökte så mycket heroin nu senast att jag helt enkelt inte klarade av att gå själv. Kunde inte stå på benen. Och de värsta är att jag njuter av de. Alltså de känns nästan som jag hela tiden vill bli så maxad att jag nästan tänder över. Och jag tror de har med ens personligheten att göra. Jag bär på ett ständigt tomrum i kroppen som hela tiden behöver fyllas känns de som. Ibland vet jag inte riktigt vad de är som saknas. De väldigt märkligt. Får jag inte hjälp snart så finns ju alltid risken att jag tar en överdos snart och har redan haft flera stycken tidigare och man brukar ju inte klara av hur många gånger som helst. Jag är nog inte så rädd för att dö egentligen, de som skrämmer mig mest är väl de att jag inte tror att min familj klarar av att leva med de, att förlora en till. Så jag måste fortsätta att kämpa framförallt för deras skull. Det var över 10 år sedan nu som jag började med amfetamin och lite av anledningen till att jag började med just den drogen var väl naturligtvis för att bli hög men också lite för att jag har problem med trötthet. Men samtidigt så sover jag väldigt dåligt om kvällarna. Min chef sa en ganska bra sak till mig en gång och de var de att man kan bli trött av att man har brist på sysselsättning och aktiviteter också. Om jag hade lyckats ta mig ur detta och blivit lite starkare hade jag nog velat börjat spela badminton igen. Min dröm hade nog varit att få börja jobba igen tror jag, att kunna umgås mer med vänner och familj igen. Och jag hoppas den drömmen går i uppfyllelse någon gång. Det ända jag begär är att få leva ett normalt liv igen.

Älskar min familj

Oavsett om jag och min familj har haft olika åsikter och värderingar om saker och ting så har dom alltid funnits där för mig och ställt upp för mig så gott de går även då de är och vart som allra jobbigast. Vill bara säga de att jag har aldrig missbrukat eller gjort något som helst för att skada eller göra dom besvikna på mig, men något man kanske inte märker riktigt själv när man missbrukar är de att man skadar inte bara sig själv utan alla runt omkring sig, alla vänner och inte minst sin familj. Även om man inte bryr sig så mycket själv om man skadar sig själv eller inte så lider stora delar av ens nära och kära av att se de. Man drar ner hela sin omgivning ”Dom som bryr sig om en” och vill därför passa på att be om ursäkt till alla dom, inte minst min familj då som varit oerhört stöttande och fått genomlida det här. Dom förtjänar faktiskt inte att förlora en son till. Tänker därför fortsätta kämpa ett tag till för deras och min egna skull för att förhoppningsvis någon dag kunna se ljuset i tunneln. Men även om jag är väldigt skeptisk till att de någon gång kommer att ske så kan man ju alltid drömma sig bort lite. För de har ju även hänt att drömmar har blivit verklighet.

”En stöld går inte att skylla bort på ett narkotikamissbruk”

Det är obehagligt att bo på ett boende där man inte känner sig trygg. Och det gör jag inte. Har redan blivit bestulen och jag har gått igenom detta så många gånger innan att jag nästan börjar ge upp hoppet. Jag är så trött på de här alltså. Bara för att folk har ett pågående narkotikamissbruk så betyder de inte att de tar sig rätten att gå runt och stjäla för de. Det går inte att skylla bort en stöld på ett drogmissbruk utan alla har ett eget ansvar och känner man inte att man har något av de då är de ju något som inte stämmer med den personens värderingar om vad som gäller rätt och fel. För jag har väl också ett beroende. Men jag går väl fan inte runt och stjäl för de. Stöld är ett känslokallt, förnedrande och ett egoistiskt brott och de drabbar nästan alltid dom allra bästa och mest oskyldiga individer som finns och straffen borde skärpas ordentligt enligt mig både i Sverige men även i andra delar av Europa.