Etikettarkiv: Behandling

”Blivit föreslagen en behandling med Xanor”

I med mina ångestattacker har jag blivit föreslagen en behandling med läkemedlet Xanor. Fast endast vid behov. Och jag tror faktiskt den kan hjälpa mig när jag väl dalar. För när jag väl dalar, då gör jag saker jag i efterhand ångrar. Och de går helt enkelt inte att leva på detta sättet i längden. Så nu hoppas jag äntligen kunna få hjälp. Någon sade till mig någon gång att ”Borderline är inget man kan behandla med med medicin” Nä de är möjligt!. Men man kan åtminstone iallafall lindra den!.

Annonser

”Missbrukare får sämre medicinering!”

Jag tycker läkarna måste börja skriva ut mer. Framförallt när de gäller före detta missbrukare som påvisat en inre vilja men framförallt om man dessutom går under kontrollerad ordination som på till exempel ett behandlingshem med speciella medicintider som man frivilligt valt eller sökt sig till på egen hand. Det är rent bedrövligt att folk gång på gång skall behöva återfalla för att de inte får rätt medicinering. Ett missbruk grundar sig ofta på något. Folk går ofta igenom svåra saker eller har varit med om de i sitt tidigare liv. Missbrukare behöver den bästa hjälpen som finns!. Om läkarna istället skulle inse att de finns ett problem, diskutera problemet istället för att låtsas att problemet inte fanns så kanske vi skulle haft ett sjukvårdssystem för missbrukare som skulle fungera i detta landet. Ta Norge som ett exempel!.

”Helvetesresan från Göteborg till Norrland”

Jag hade tre överdoser på 6 månaders tid och hamnade först på Sahlgrenska den sista gången. Jag har alltid känt en inre rädsla över att hamna på ett behandlingshem eller att överhuvudtaget bli frihetsberövad på något sätt. Varför vet jag inte riktigt, jobbigt med förändringar antar jag. Efter att ha legat på Sahlgrenska en natt kommer min socialsekreterare dit och ger mig ett val. Att välja ett av några behandlingshem som han lagt upp som förslag. Och jag klarade bara inte av detta. Jag drämde till bordet och gick därifrån. Jag åkte hem till min lägenhet och där blir jag sedan tagen av polisen och körd till avdelning 368 på Östra Sjukhuset. Först där fick jag reda på att jag fått ett såkallat akut LVM och att jag skulle förflyttas till ett LVM hem kallat Renforsen i Norrland strax en timma väster om Umeå. Men jag blev kvar på Östra yttligare några veckor innan jag hamnade på något som hette TLE i Göteborg pga platsbrist på Östra för att få en ledig plats på Renforsen. TLE såkallade tillfälliga tillnyktringsenheten. Det var ett av dom värsta ställerna jag vart på kändes de som. Det var litet och så hade man två Securitasvakter som följde mig vart jag än gick. Kunde knappt gå på toaletten ifred. Sedan kommer nästa mardröm och de är att jag ska åka en av kriminalvårdens bussar hela vägen från Göteborg till Renforsens Behandlingshem uppe i Norrland. Trodde ju självklart att de var flyg när de är en sådan sträcka men de var inte. Man åkte i omgångar typ först Göteborg – Örebro typ och sedan vidare då med en annan buss. Efter att ha åkt hela dagen då i en buss utan rökpauser eller annat svängde vi till slut in på högsäkerhetsanstalten Saltvik. Ett klass 1 fängelse alltså samma säkerhetsnivå som exempelvis Kumlaanstalten. Där blir jag först indragen i en cell på alltså på max två kvadratmeter och eftersom jag lider av klaustrofobi så var de inte lite jobbigt alltså även om de bara var tillfälligt. Ja tillkallade en vakt som och berättade detta och frågade om ja kan få en större cell pga detta. ”Nej du får vänta!” Och smällde igen luckan. Där satt jag i närmare en timma innan jag blev anvisad till en riktig cell där vi fick övernatta. Sedan dagen efter då åker vi vidare norrut och anländer tillslut på Renforsen. Man fick först klä av sig naken och bli kontrollerad för att sedan bära speciella kläder som man skulle ha på sig då. Först hamnade jag på intaget till den låsta avdelningen och det dröjde nog en månad innan jag och en annan kille ”Fredrik Jansson” som jag delade rum med sedan fick tillgång till avdelningen där man kunde dricka kaffe spela spel och träffa andra klienter. Men man fick inte ha mobiltelefon, tändare på sig, ingenting! Efter att ha varit på den låsta avdelningen i ett par månader blev jag sedan erbjuden en plats på den öppna avdelningen. Och efter drygt 2 månader där började man planera min paragraf 27. Ett öppnare hem där man får sitta av den sista tiden. Jag valde mellan två hem. Ett i Skämmingsfors och ett i Skara. Jag valde hemmet Rubinen i Skara. Här var de som att komma till en helt annan värd. Trevlig personal, god mat och mycket friare. Här slutade helvetesresan till slut till något mer positivt. Efter cirka 8 månaders tid åkte jag sedan till slut hem till Göteborg igen. Det var en resa jag inte vill uppleva igen. Anledningen till att jag skriver detta är mest för dom som är inne i ett pågående missbruk och vill ta sig ur för att får man ett LVM då är de 6 månader som gäller, minst alltså, och de inte ens någon ide att man överklagar de för de kommer av nio av tio fall inte att gå igenom utan bara resultera i ett avslag.

(LVM) Inte behandling utan bara förvaring

Efter en längre tids drogmissbruk och ett antal överdoser fick jag slutligen ett LVM. Alltså så kallad tvångsvård för missbrukare. Nu är jag fri men när jag tänker tillbaka så gav detta mig ingenting alls. Jag lider av Borderline Personlighetstörning och har enorma problem med att handskas med pengar, är väldigt impulsiv och tar gärna uppåt-droger för att stabilisera dipparna. Ett LVM skulle jag beskriva som ett kortare fängelsestraff. För de precis det de är. Dom första månaderna då jag hamnade på ett hem i Norrland så var jag och yttligare en till inlåsta i ett rum på denna institution. Man fick inte ha mobiltelefon, ingen egen tändare, ingenting. Det var inte behandling utan det var förvaring. Tycker man istället borde försöka hjälpa missbrukaren att försöka ta sig ur sitt missbruk istället för att straffa den på detta sättet.

sis2

Gör sällskap med 40 741 andra följare