Etikettarkiv: Amfetamin

”Det är inte de livet jag vill leva!”

Pratade precis med en kompis som brottas med samma problem och som gång på gång återfaller precis som jag själv tidigare gjort. Och vi har nog en del gemensamt. Haha! Jag sa de att vi måste ju försöka på något jävla sätt även om de nästan känns omöjligt alltså att leva utan dom här substanserna eller ”kickarna” liksom. Och då svarade hon typ med att hon inte orkade någonting utan de. Livet överlag liksom ”och så kan jag också känna alltså!” Jag har faktiskt nästan problem med att tänka mig ett liv helt utan de alltså ”framförallt amfetaminet!”. För man mår så oerhört bra på de, man känner sig stark och livskraftig, man orkar ta i tur med saker och ting man annars inte hade orkat. Men på något sätt måste man nog tänka att de är en falsk känsla av välbefinnande. De en inre falsk styrka man känner. I själva verket är de nog nästan helt omöjligt att leva ett välfungerande liv på amfetamin. Precis som dom med diagnoserna ADD och ADHD inte kan leva utan de. Även om dom får sina mediciner utskrivet på recept som t.ex Concerta så är de sådana otroligt små mängder i förhållande till de om man skulle handla de på den svarta marknaden. Medans en vanlig ADHD-patient kanske tar en tablett på 18 mg per dag så kanske en vanlig amfetaminist vill ha ett gram eller mera åt gången. För när de går ur, då måste man ha mera för att orka. Och de krävs faktiskt inte så mycket mer för att endast ”klara” av att orka hålla sig vaken. Men grejen är att de liksom inte endast de man vill åt när man tar denna drogen, man vill åt själva ruset och ”kicken”. Och de får man inte ut på 18mg Concerta direkt. Utan man måste kanske dra en lina på 0,20 – 0,25 g för att överhuvudtaget ”känna” något och få igång den här ordentliga utsöndringen och frisättningen av dopaminet i hjärnan. ”De som gör att man får upp humöret liksom” Och de spelar egentligen ingen roll hur mycket pengar man har för till slut så orkar inte kroppen med längre och man kan inte producera och utsöndra hur mycket dopamin och endorfiner som helst. Jag är ingen läkare men skallen blir till slut helt tom alltså. Och då hjälper de inte att ta mer. De har jag lärt mig nu. Jag vet inte hur många gånger jag svimmat av på detta sättet efter att ha varit igång 3-4 dygn på raken. De farligt alltså! Och framförallt om man då befinner sig på en lite mer offentlig plats, då rånar folk en. Man blir av med plånbok, man blir av med telefonen, dom plockar allting alltså. Vill man leva de livet? Jag börjar äntligen för första gången känna de att ”Nä jag pallar inte bli av med fler saker längre!” Jag orkar inte med fler avtändningar. Jag orkar inte bli av med en klocka till. Jag orkar fan inte att ligga och få dom här jävla depprisionerna, gång på gång, på gång ”på gång!” Och nästan vilja ta livet av mig. Det är inte värt det. Det är inte de livet jag vill leva!. Det är inte ett liv någon vill leva!. Jag kommer ihåg innan brorsan dog. Jag tränade 3 gånger i veckan och mådde kanonbra utan den här skiten alltså!. Därför känner jag mig nu mogen att försöka fortsätta hålla mig ren och aldrig hamna i den här råttfällan igen. Min förvaltare delar ut en röding i veckan till mig idag och hon tycker att de får räcka, men de klart! De väl hyfsat lätt för henne att säga med 70-80 loppor i månaden. Nu dom här senaste dagarna har jag bland annat spenderat i Skatås och de är för jag vill bli starkare igen. Inte på konstgjord väg utan på riktigt. För de går! Jag vet att de går!. Även om de tar emot nu i början så är de så värt de. Jag har redan fått en bättre kondition känner jag på den här senaste veckan jag varit igång alltså. Nu ska jag ha tillbaka de rosa kortet och börja jobba igen. En gång för alla!. Håller jag mig bara nu så har jag de mesta serverat. Därför har jag inte råd att misslyckas denna gången. Jag måste ta mig igenom de här. Nu har jag chansen och fler chanser kanske de inte blir. Jag har så många av er som vill att jag ska lyckas och jag tänker inte svika er gång på gång längre. Jag är så trött på att svika människor inte minst min chef, föräldrar och syskon. Utan även er vänner som sagt som betyder så oerhört mycket för mig. Tack för att ni finns alltså!.

Annonser

”Röker heroin för att klara avtändningen på amfetaminet”

Dom senaste dagarna har varit extra jobbigt faktiskt. Har varit vaken nu sedan i måndags och har varken ätit eller druckit någonting överhuvudtaget. Jag har gått ner nästan 15 kg dom senaste veckorna. Och jag har också kommit till de stadiet nu att jag klarar helt enkelt inte av att ta hand om mig själv längre utan jag röker heroin vilket jag tidigare dolt för att klara avtändningen på amfetaminet. Det är ganska svårt att prata om de här också tycker jag eftersom jag skäms så mycket för det hela, önskade bara att jag kunde lägga ner men har sådana enorma problem med att sluta. Jag har på tre dagar närmare snortat i mig sju gram och har fått skador och sår på näsan. Och jag rökte så mycket heroin nu senast att jag helt enkelt inte klarade av att gå själv. Kunde inte stå på benen. Och de värsta är att jag njuter av de. Alltså de känns nästan som jag hela tiden vill bli så maxad att jag nästan tänder över. Och jag tror de har med ens personligheten att göra. Jag bär på ett ständigt tomrum i kroppen som hela tiden behöver fyllas känns de som. Ibland vet jag inte riktigt vad de är som saknas. De väldigt märkligt. Får jag inte hjälp snart så finns ju alltid risken att jag tar en överdos snart och har redan haft flera stycken tidigare och man brukar ju inte klara av hur många gånger som helst. Jag är nog inte så rädd för att dö egentligen, de som skrämmer mig mest är väl de att jag inte tror att min familj klarar av att leva med de, att förlora en till. Så jag måste fortsätta att kämpa framförallt för deras skull. Det var över 10 år sedan nu som jag började med amfetamin och lite av anledningen till att jag började med just den drogen var väl naturligtvis för att bli hög men också lite för att jag har problem med trötthet. Men samtidigt så sover jag väldigt dåligt om kvällarna. Min chef sa en ganska bra sak till mig en gång och de var de att man kan bli trött av att man har brist på sysselsättning och aktiviteter också. Om jag hade lyckats ta mig ur detta och blivit lite starkare hade jag nog velat börjat spela badminton igen. Min dröm hade nog varit att få börja jobba igen tror jag, att kunna umgås mer med vänner och familj igen. Och jag hoppas den drömmen går i uppfyllelse någon gång. Det ända jag begär är att få leva ett normalt liv igen.

”Känner mig maktlös”

Idag var jag hos läkaren på ett allvarligt samtal angående mitt narkotikamissbruk. Jag måste snart bestämma mig om jag vill fortsätta göra ett försök eller om jag ska fortsätta knarka. Jag har nu hamnat på gatan ett antal gånger på grund av mitt missbruk. Ändå har man någon slags hatkärlek kvar till amfetaminet. Men de har ju förstört så helt obeskrivligt mycket i mitt liv. Förstår nog inte riktigt själv hur mycket de har förstört. Jag berättade själv för läkaren att jag faktiskt känner mig maktlös över mitt intag av amfetaminet och han kunde ju bara instämma att de var på de sättet. Han berättade ju sedan också att de är en stark drog och de bara jag själv som kan bestämma om jag vill sluta eller inte. Amfetaminet får mig att känna mig stark och lycklig. Men är de värt att hamna på gatan på grund av de, de frågan. Jag har redan förlorat min lägenhet, mitt jobb, indraget körkort och alla pengar. Jag börjar ju bli ganska trött på att leva på detta sättet. Att ständigt jaga ett falskt välbefinnande för att klara vardagen. Det känns inte rättvist. Jag hoppas innerligt att jag kommer till bukt med detta snart för innerst inne är jag ju en hyfsat bra människa. Jag har aldrig pallat ett äpple i hela mitt liv eller lurat någon annan människa för egen vinning skull. Jag bryr mig nästan mer om andra än vad jag gör om mig själv. Jag har de helt enkelt inte i mig. Och de jag ganska glad över. Tyvärr utnyttjar ju folk detta. Men de vet jag om. Och jag har blivit allt mer vaken när det gäller förtroendet till andra människor nu för tiden. Men någon dag måste ju de här lidandet också få ett slut känner jag.

”Droger är en kortsiktig lösning på problemen!”

Jag har länge funderat på hur en drog kan styra en människas liv så starkt som den gör. I mitt fall amfetamin, tror faktiskt aldrig jag kommer bli av med suget helt och hållet. Och de inte fysiskt utan mest ett psykiskt sug. Känslan av att känna sig stark, känna livsglädje. Att bli veck ångesten. Att uppskatta någonting man gör. ”Att må bra helt enkelt!” Problemet med denna liksom andra liknande droger tror jag har att göra med att när man väl provar den för första gången så upplever man inget bakslag utan snarare får en ren kick och de gör att man snabbt bygger upp ett starkt beroende gentemot drogen, framförallt psykiskt men i vissa fall även fysiskt. Avtändningen kommer snarare smygande i efterhand efter några dagars användning. Och när man väl börjar tända av på drogen då vill man ju definitivt ha mer av den eftersom man nu får ångest av den när den väl lämnar systemet. Och då har helger helt plötsligt blivit vardagar och man är fast i ett missbruk. En karusell man har svårt att kliva av. Droger kan hjälpa till i en början men är en väldigt kortsiktig, dyr och kan bli en oerhört smärtsam långsiktig lösning till problemen. Oavsett problemen!.

”Jag drömmer om amfetaminet!”

Inatt drömde jag om att jag precis hade inhandlat en femma amfetamin, och att jag bara fick uppleva den känslan en gång till och gå ner med näsan och låta han gå som en strykjärn över isen!. En boende på ett tidigare ställe berättade för mig en gång att ”Ja behöver ju inte knarka längre utan jag går ju bara in i medicinrummet så får ju jag mitt tjack då va”. Men då visade de sig att han hade ADHD också. ”Äh ja kastar på lite mer ved här borta Bergfeldt, de här funkar inte de här utan de ju snöstorm ute för fan!” På med stugvärmen!

aja ”jo” vad var de jag skulle säga. Det värsta är att de här var ingen mardröm eller något för mig utan de här var en ren dröm. Jag har fortfarande ett otroligt kraftigt sug efter just denna drogen. Även om jag vart drogfri i över en månad. Samtidigt är de en drog som fullständigt fördärvat mitt liv. Jag hoppas att suget släpper med tiden men detta känns otroligt jobbigt för tillfället. ”Vad händer om man återfaller här Bergfeldt förresten? Va sa du? Relen direkt, ah ok. Jo men alltså de känns som ett rent krig som pågår i min kropp. Kroppen vill ha de, men huvudet säger nej, jag får till och med upp en mycket tydlig bild i huvudet där min bortgångna bror Christian skäller på mig och verkligen skriker ”Ge fan i de Andreas!” Jag försöker verkligen lyssna på honom men suget är så starkt. Jag hoppas innerligt att jag klarar detta framöver men de hela känns väldigt, väldigt rent ut sagt oerhört svårt för mig alltså. Jag är livrädd för att återfalla helt enkelt men måste lyssna på min bror. För jag älskar min bror och vet att Christian har rätt i det här!. Hoppas de blir bättre med tiden men just nu känns de som att jag behöver all hjälp jag kan få.

Det är ju naturligtvis inte bra att man får sådana här drömmar om nätterna men jag får tänka att nu har jag frivilligt flyttat till ett drogfritt boende och kommit ganska långt ändå för jag har ändå vart ren ett bra tag nu och har fortfarande viljan att kämpa. Det hade vart så oerhört synd att ta ett återfall nu när man ändå kommit såhär långt. Jag har använt amfetamin i 10 år men hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat förstå att de skulle vara såhär svårt att lägga ner. Aldrig i min vildaste fantasi. Men även om man är kick fixerad så tror jag ändå man skall fokusera på dom negativa effekterna man fått av drogen och inte dom positiva. För väger man dom här två så överväger de negativa effekterna naturligtvis de positiva i hästlängder. Och då är de nog de som fått än att komma såhär långt. För en och en halv månad är långt för mig, så är de. Gäller bara att hålla detta nu framöver också!. Jag vill samtidigt passa på att önska alla er andra som har samma problem lycka till!.

”Kändes som exorcisten tog över mig!”

Amfetaminet är en drog som har försatt mig i fullständig personlig konkurs. Man mår så oerhört bra i början av missbruket, de gör att man fortsätter. Men baksidan av drogen kommer göra dig till en slav, äta upp din ekonomi och fullständigt slakta dig psykiskt! Det är när drogen börjar lämna kroppen som djävulen börjar vakna i dig. Detta känner man inte av i början men jag lovar dig ”De kommer!” Jag är från början uppvuxen på Näset i Göteborg. Jag hade allt! När jag fyllde 18 år fick jag en en stor summa pengar, en ny lägenhet av min pappa, jag hade ett stabilt jobb, som jag älskade! Allt gick jättebra tills Jag började med den här jävla drogen, den tog absolut allting ifrån mig, jobb, körkort, lägenhet, pengar, självkänsla. familj, vänner, precis allting!. Avtändningen kommer med tiden driva dig till fullständigt vansinne! Jag bad min familj till och med ”Brinna i helvetet!” Kändes som exorcisten tagit över mig. Det är fruktansvärt!. Vad du än gör, börja inte med denna drogen. Kommer ihåg en gång då jag vaknade på köksgolvet hemma i lägenheten efter att ha ramlat av stolen och kollapsat efter att ha kört ett race på en vecka då jag tände av, jag tog bara fram rakbladet och skulle göra slut på mig ”Jag ville inte leva längre!” Du kommer förlora absolut allting! Hatar den jävla drogen alltså! Hatar den verkligen!. När pengarna tog slut ville jag bara dö alltså!. Du kommer bli helt galen på den. Jag har varit ren nu ett tag ifrån drogen och jag är så jävla glad att jag lever men därimot är jag så oerhört orolig för en vän till mig som också förlorat allt på samma drog. Han är så paranoid alltså att han tror att folk vill inplantera saker i hans hjärna, att folk spårar hans IP-adress, att hans granne vill ha ihjäl honom. Vartenda jävla bil som kör förbi tar han reg-nummret på alltså. Det är helt sjukt! Han är helt förstörd!. Och jag lider så fruktansvärt med hans familj som kämpar så för honom. Pratade med dom i helgen och dom är så rädda att förlora han. Och de är jag med, alltså han är verkligen en kanon-kille i grunden. Hans droghistoria är väldigt lik min, han fick också en lägenhet som senare fick säljas. Idag lever han under socialens händer precis som jag och är totalt ruinerad av knarket! Och myndigheterna har stenkoll på en!. Dom är på en konstant. Du är värd så oerhört mycket mer en de vita pulvret! ”Tänk på de!” Har hållit på med amfetamin nu i över 10 år” och jag klarar verkligen inte mer. Den hemska avtändningen som följer ett av ett amfetaminmissbruk är äntligen över! Har inte tagit en näsa mer!. Äntligen börjar man känna sig lite bättre! Är så glad att jag klarat avtändningen. Men har fortfarande tidvis mycket kraftig ångest men fortsätter jag så här så kommer både min familj och min bortgångna bror bli så stolta över mig. När solen gick upp idag såg jag min bror från balkongen uppe i den klarblåa himlen med ett stort leende ner på mig. ”Det var som man gick mot ljuset för fan!” Tack allihopa!.

”Hatar de förbannade Amfetaminet!”

Jag har gått på amfetamin i 10 år nu. Är hos en god vän just nu och i morse ringde jag en annan vän runt kl 09:00 på morgonen. Det var hans mamma som svarade, och han har samma problem fast blivit helt förstörd och paranoid av drogen. Han kan skriver att folk vill inplantera saker i hans huvud, att hans granne vill döda honom. Jag har själv pratat med vederbörande och han är helt normal. Det var han också!. Han var hemma hos mig i min nya lägenhet, jättebra vän, han ser bra ur och är väldigt smart! Jag pratade med hans mamma i över en timma och de gör så ont, hon är precis som min familj ”totalt maktlös!” Jag saknar han och ville prata med han och höra hur det var med honom. Ibland skriver han till mig på Facebook. Någon spårar hans IP-adress osv. Jag vill ha tillbaka honom och se till att han blir den fina killen som han var och som jag umgicks med för 2 år sedan. Alltså vad stark hon är! Hon har försökt med allt! Hon kämpar som fan verkligen, hon vill ha tillbaka sin son men känner sig ”totalt maktlös!” Samma gäller min familj även om han har de mycket, mycket värre. Eftersom jag lider av en kraftig borderline-störning får jag sådana oerhört starka dippar och jag älskar min familj så oerhört mycket. Men när man tänder av på amfetamin och samtidigt får en dipp och struntar att ta medicinerna kan de kännas som en exorsist tar över en och man säger saker man igentligen inte menar utan senare ångrar, man kan be sin familj brinna i helvetet och säga så oerhört hemska saker. Jag hatar de jävla amfetaminet ”JAG HATAR DE! Fan de som djävulen tar över ens kropp. Så här står de på Wikipedia.

Omkring 10-15% av alla borderlinepatienter beräknas dö som ett resultat av självmord. Risken ökar ytterligare när andra diagnoser uppträder hos samma patient, som till exempelborderline-störning och ADHD. Om en patient har borderline-störning i kombination med missbruk är risken för självmord så hög som 60%.

Jag känner verkligen för min vän och hans mamma, de rent av förjävligt! Han måste lägga ner nu! Annars dör han. Jag har lagt ner och den värsta avtändningen är nu över. Men de ända jag i nuläget kan tänka på är hans mamma, min vän och familj. Vi ska klara detta! Jag skall vara en av dom 40!

Kampen att övervinna ett beroende

Jag har väl testat dom flesta drogerna som finns på marknaden idag. Kokain, Ketamin, Amfetamin, Morfin, MDMA, Heroin, Ecstasy, LSD, Bensodiazepiner, Hasch & Cannabis men har aldrig upplevt någon så svår avtändning som på just kokain & amfetamin. Gick in på 7 eleven en gång så säger personalen. ”Ursäkta mig men du blöder näsblod” Tacka fan för de sa ja då att man får riktiga grejer för en jävla gång skull så sjukt mycket pengar ja lagt ner på den här jävla skiten sa ja då och gick irriterat därifrån. Det är också dom drogerna jag har mest problem med. En skön kick mot himmelen följt av en kraschlandning som flight 93 rakt in i word trade center. Och eftersom min huvudsakliga drog är amfetamin så köper jag i regel endast kokain om jag inte kan få tag på amfetamin. Båda drogerna är ju mer eller mindre besläktade med varandra och och har liknande effekter och rus bara de att kokainet utvinns naturligt medans amfetaminet framställs på kemisk väg via olika laboratorium bland annat i Nederländerna, Amsterdam och resten av Mellaneuropa. Köper jag ett gram amfetamin så brukar jag de på i regel två till tre drag. Jag har inga som helst problem med att dra en line på 0,5 g på ett drag. En tabbe som jag ofta gör är att om jag köper exempelvis ett gram kokain så feldoserar jag enkelt de i med att jag är så van att lägga upp en viss specifik mängd amfetamin åt gången och förväxlar de enkelt med hur mycket kokain man ska lägga upp. Så en gång lade jag upp ”Minst” en  0,40 till skulle säga en 0,45 g på ett drag så jag höll på att svimma. Tog alldeles för mycket helt enkelt. Det är livsfarligt. Men den absolut allra värsta tabben jag någonsin gjort var då jag en kväll tog och drog i mig ett gram kokain, nästan tre gram amfetamin, två tabletter xanor kombinerat och toppat med tre bloss av brunt rökheroin då jag samtidigt tidigare samma kväll hade druckit alkohol. Redan efter tre bloss slog de till som en varm våg som bara drog genom tårna och uppåt på ett oerhört behagligt sätt samtidigt som alla bekymmer bara slutade att existera. Det är de sista jag kommer ihåg innan jag vaknade upp på Sahlgrenska fullt med slangar över hela kroppen. Drogerna har minst sagt ställt till de för mig för att inte tala om alla omkring en, de har ruinerat mig helt enkelt! Jag har förlorat min lägenhet, jag har åkt in på ett LVM under 6 månaders tid, förlorat en vän i en överdos och kan inte jobba då körkortet blivit indraget och mer eller mindre blivit paranoid och varit nära på dö på sjukhuset under flertalet tillfällen och överdoser jag haft på en mycket kort tid. Den senaste var jag mycket nära på att förlora livet. Ändå fortsätter man! Låter ju helt sjukt alltså.Jag har funderat mycket på de här och jag tror själva grundorsaken till att jag överhuvudtaget börjat ta droger tidigt i livet bottnar sig framförallt i en kraftig borderlineproblematik som jag inte kan styra över själv riktigt. Plötsliga kast i sinnesstämningen i kombination med mycket kraftiga ångestattacker utan större utlösande faktorer gör en inte bara osäker på vem man igentligen är utan ger även upphov till en impulsivitet som ständigt försätter en i problematiska situationer. Känns som man agerar först och tänker sen vilket man igentligen borde göra tvärtom eftersom skadan annars då redan hinner bli skedd. Små saker blir väldigt lätt uppblåsta och alldeles förstorade samtidigt som man aldrig blir av med den här inre tomheten utan alltid är på ständig jakt efter nya kickar och för att på något sätt fylla upp något slags tomrum i kroppen och kicka upp en låg självkänsla via som i mitt fall exempelvis droger, något för att få vardagen att gå. Nu när man är klar i huvudet och tänker efter så är de minsta problemet igentligen skadan jag åstadkommer för mig själv. Jag lider nästan mest av hur detta skadar min familj och alla runt omkring än. Ser inget värde i mig själv riktigt, de kanske man borde göra. Jag vet inte. Det ända jag hade önskat mig är igentligen att jag kunde må bra i mig själv utan att ta till droger. Att jag kunde gå till jobbet på morgonen och känna en viss stolthet att jag kunde gå runt på min egna ekonomi och inte leva på mina föräldrar något mer. Jag är för gammal för de nu på något sätt. Detta är en kamp. En kamp mot droger, om livet och kampen att övervinna ett beroende.

”Han klingar väl av på Östra”

Jag har inte sett grannen på hela dagen, åker han in nu igen så sätter dom LVM på han direkt. Fick ju ringa sjukvårdstransport senast bara för några dagar sedan då han knackade på mitt i natten som igår. Han ligger väl och klingar av på 368 på Östra antar jag. Sa ju åt han igår men antagligen har han vart på skiten igen! 

”Grannen har vart på skiten igen!” 

Nu knackade min granne på mig igen för andra gången i rad på kort tid och väckte mig för att han mår psykiskt dåligt. Och då frågade jag han tagit något och då visade de sig att han vart på skiten igen! Så nu får jag antagligen ringa ambulans då han antagligen kommer knacka på yttligare en gång till. Jag sade till han att förra gången att ge fan i de men så fort pengarna kommit så är katastrofen ett faktum igen. Leder bara till fördärv de här förbannade amfetaminet!.