”Måste ha i mig drogen konstant”

amfetamin

Har jag inte inte tagit Amfetamin på några timmar börjar jag tända av och då blir jag så dålig alltså att jag bara måste ha mer för att ens känna mig normal igen, och de inte lite alltså de ta mig fan så ja håller på att gå i bitar alltså!” Hela kroppen börjar skaka och jag blir helt orkeslös, deprimerad och orkar inte ta tag i någonting känns de som. Det är nog därför jag aldrig riktigt lyckats sluta med den här drogen alltså. Tar  inte drogen längre för att må bra utan jag tar den för att orka leva. Och det är nog de som är de mest tragiska.

.

Annonser

”Men skall du köra mig ända fram eller skall jag ta mig fan behöva panta klocka på vägen eller?”

Då rullar vi hem efter en liten sväng på stan med 650 alltså mer känt som sexhundrafemtio tusen ”Taxi Göteborg” så löjligt dyra e dom va ”Ursäkta va sa du?” ne jag har tyvärr inte en 20:a till du tyvärr alltså den åkte på grillkorven. Men bråkar du om 20kr? ”Men ska du köra mig ända fram eller skall jag ta mig fan behöva panta klockan på vägen eller?

”Kliver in på Sheraton”

En skål räkor och en stor skål bayonnaise där borta hovmästarn!

KLAPP KLAPP, RAPPA PÅ!

Doppar räkorna i Bayonnaisen och bänder upp pekfingret som en slangbella. Fju Fju Fju!

Döh öh ta en röding till förresten och släng på en tårta där också! 🙂 behåll växeln!

julbild-med-3-champagneglas-1600x900

”Tar var sin Ferrari och sätter fart mot kajkanten”

Frihamnen, Göteborg. Tar var sin Ferrari och sätter fart mot kajkanten, den som rycker handbromsen och snurrar runt med sin kärra först förlorar 🙂

ladda ned.jpg

(LVM) Inte behandling utan bara förvaring

Efter en längre tids drogmissbruk och ett antal överdoser fick jag slutligen ett LVM. Alltså så kallad tvångsvård för missbrukare. Nu är jag fri men när jag tänker tillbaka så gav detta mig ingenting alls. Jag lider av Borderline Personlighetstörning och har enorma problem med att handskas med pengar, är väldigt impulsiv och tar gärna uppåt-droger för att stabilisera dipparna. Ett LVM skulle jag beskriva som ett kortare fängelsestraff. För de precis det de är. Dom första månaderna då jag hamnade på ett hem i Norrland så var jag och yttligare en till inlåsta i ett rum på denna institution. Man fick inte ha mobiltelefon, ingen egen tändare, ingenting. Det var inte behandling utan det var förvaring. Tycker man istället borde försöka hjälpa missbrukaren att försöka ta sig ur sitt missbruk istället för att straffa den på detta sättet.

sis2

Hur ett vitt pulver tog över och förstörde mitt liv

b0c5371e1dddfa5d7ff14a61a29710e5

Jag vet inte riktigt vart jag skall börja i de här för det hela är en ganska tragisk historia faktiskt. Jag är uppvuxen på Näset i sydvästra Göteborg och hade en bra barndom, fick precis allt man kunde ha önskat sig. Jag fick ett ganska stort tillskott redan vid 18 års ålder och det var nog då de hela började. igentligen. Var redan vid tidig ålder ganska slösaktig med pengar och kunde inte kontrollera alkoholen så bra utan drack ofta för mycket och hade redan vid 18 års hamnat i fyllecell sammanlagt 8 gånger med ett ringa narkotikabrott på nattklubben lounge i Göteborg med 40 dagsböter till följd. Jag började fundera allt mer på vad som orsakade problemen. Jag gick till läkaren och berättade att jag hade problem med kraftiga svängningar i sinnestämningen och påbörjade en utredning som ganska snabbt gav mig en så kallad Borderlinediagnos. När man äntligen började se ljuset i tunneln och fått en påbörjad behandling för detta vilket jag också reagerade positivt på så dör min storebror plötsligt i en brand den 4 februari 2012 i sin studentlägenhet på Guldheden. Det var här det började gå riktigt utför allting. Kunde bara inte acceptera de liksom. Han var allt för mig. Jag har nog fortfarande inte kommit över de och kommer nog aldrig att göra. Jag började ta tyngre droger, först kokain för att kunna hantera sorgen men blev sedan en dag även erbjuden amfetamin. En drog jag fastnade för rejält. Jag började ta mer och mer och kommer ihåg att jag alltid liksom försökte uppnå mitt första rus men toleransen mot drogen byggdes upp väldigt fort alltså. Det slutade med att jag helt enkelt fick sjukskriva mig då jag inte längre kunde hålla de till helgerna längre. Jag blev besatt av den här drogen alltså. Efter tre överdoser på under ett 6 månaders lopp då jag var mycket nära på att dö av den sista överdosen satte dom tillslut ett så kallat LVM på mig samt drog in körkortet 6 månader. På slutet brydde jag mig inte om någonting annat än min nästa lina. Jag hade redan då tidigare fått en lägenhet på Masthugget av min pappa som nu han vart tvungen att sälja eftersom återfallsrisken vart för hög att återvända till. På helgerna brydde jag mig inte om t.ex ringa eller träffa mina vänner eller hitta på någonting utan jag satt alltså på en stol ensam och snortade i mig närmare 12 gram på under loppet av 24 timmar innan jag hamnade döende på Sahlgrenska. Jag var alltså helt besatt av den här drogen. Jag var tvungen att ha den i mig de konstant verkligen alltså för att ens överhuvudtaget klara av att ens leva med mig själv alltså. Nu efter att ha varit ren i 6 månader drygt har jag bestämt mig för att försöka hålla mig ifrån de men de fortfarande svårt alltså. Lyckas jag med detta kommer jag troligen få tillbaka mitt körkort och på sikt kunna återgå till mitt gamla arbete igen. Och de hade vart en dröm. Alltså jag vill verkligen varna folk för denna drogen för i slutändan så äter den upp dig så fullständigt utan och innan både psykiskt som mentalt, ruinerar dig och skapar ett sånt sju helvetes kaos att du i slutändan önskade att du aldrig vart född ens en gång. . Jag önskar ingen att hamna i denna situationen. Ingen överhuvudtaget. Stort tack för att ni tog er tid att läsa och att jag fick dela med mig av mina erfarenheter. Lycka till nu allihopa!

Dagen jag förlorade min storebror i studentbranden på Guldheden den 4:e februari 2012.

429027_10150550558033759_999396174_n

Det är en kall tidig lördagseftermiddag den 4 februari 2012 då jag befinner mig i föräldrarnas hus på Näset då jag plötsligt bestämmer mig för att gå ut på altanen för att röka en cigarett, efter att ha tagit cirka 2-3 bloss hör jag hur det plötsligt ringer på hemtelefonen. Jag kutar då snabbt in för att hämta den bärbara telefånen och går sedan åter ut på altanen och tar emot samtalet. Det är en av Christians bästa vänner som ringer och berättar att han är ute och promenerar i närheten av Guldheden i Göteborg. Jag hör direkt på hans tonläge att det är nått som inte stämmer, han berättar att det ryker kraftigt i närheten av min brors lägenhet på Doktor Wigardhs gata på Guldheden. Han talar också om att han försökt nå Christian upprepade gånger utan svar, plötsligt är han tvungen att lägga på av någon anledning men ringer snart upp igen, han talar nu om att han står precis utanför lägenhetsbyggnaden som också går under namnet Blåelden. Han berättar nu att det slår ut kraftiga lågor ur en utav lägenheterna längst upp där Christians lägenhet var belägen, röken är så tjock att han inte riktigt ser om det är Christians lägenhet eller om det är hans grannes, men efter att ha närmat sig olycksplatsen ytterligare lite till bekräftar han att det är hans lägenhet de gäller. Jag ringer snabbt upp min pappa som i detta skedet är på väg hem. Efter cirka 5 minuter anländer pappa och jag och mamma hoppar nu snabbt in i pappas bil och åker i hög hastighet mot olycksplatsen, mamma pratar nu i telefon med Christians vän som nu talar om att rökdykarna påträffat en 27 årig man död i hallen. Identiteten är ännu inte fastställd men jag hör hur pappa säger ”det kan bara vara han”. Redan vid järnbrottsmotet ser vi hur det kraftigt ryker över Guldheden. När vi närmar oss olycksplatsen är det avspärrat redan vid rondellen vid Dr Fries Torg, jag hoppar snabbt ur bilen och springer mot olycksplatsen och ropar ”vad är min bror”. Jag kollar upp mot lägenheten och ser nu att de brinner så våldsamt att till och med taket fattat eld. En polisman leder mig sedan till ett äldreboende som är beläget tvärs över gatan där en hel folkmassa står och tittar på, vi går in genom dörren en bit in på korridoren och tar sedan vänster upp för en trappa och sedan in på ett rum där en brandman och min mamma och pappa samt en krisgrupp sitter och väntar. Dom försöker lugna ner oss allihopa men stämningen är panikartad och Emelie, min syster är fortfarande inne i stan men är nu också på väg mot olycksplatsen. När min syster anländer blir de totalt kaos alltså och jag känner bara att jag inte orkar sitta där i rummet och lyssna på en krisgrupp, det är inte vad jag vill ha, jag vill ha min bror! när jag är på väg ner för trappan igen möter jag min släkt som då precis anländit. Jag går ner för trappan och går ut och ställer mig utanför byggnaden och kollar upp mot lägenheten med röda ögon och tårarna bara börjar forsa ner från kinden. Efter detta kommer jag inte ihåg så mycket mer. När vi efter några timmar kommit hem till huset igen går jag in på mitt rum och börjar känna en sådan kraftig frustration att jag måste få utlopp för mina känslor, jag sätter mig ner på Facebook och börjar skylla på att rökdykarna helt utan orsak, agerat alldeles för långsamt osv och bara kände att allt var alla andras fel. Strax efteråt ber en av Christians bästa vän som då befinner sig i Stockholmsområdet att ta bort inlägget och försöker lugna ner mig och berättar att det bara är frustration du känner just nu. Nu 2 år efter katastrofen känner jag mig ändå stolt över brandmännen och att dom gjorde allt dom kunnat för att rädda min bror. Jag är stolt över dom idag. Brandmän är oftast väldigt kompetenta personer och bara de att man väljer ett sådant yrke visar ju på hur stor empati man har för personer som befinner sig i en akut nöd. Om du är brandman och var med i räddningsinsatsen på Blåelden den 4 februari 2012 får du gärna höra av dig. Eller om du varit med om en likartad situation och bara behöver någon att prata med så ska jag göra allt för att försöka hjälpa dig så gott det går. Åter igen, tack alla brandmän, poliser och annan personal där ute som jobbade i det intensiva arbetet och räddningsinsatsen på Blåelden för min älskade storebror Christian Rörqvist lördagen den 4 februari 2012.

Annonser

Andreas Douglas Rörqvist

Annonser
%d bloggare gillar detta: