Mitt Missbruk


Hej! Mitt namn är Andreas Rörqvist och detta är berättelsen om hur ett vitt pulver, stal, förstörde och ruinerade mitt liv fullständigt. Jag hade nästan allt man kunde önska sig. Ett jobb, en bil, pengar och en nyinköpt lägenhet på Masthugget. Men förlorade allt. Jag är uppvuxen på Näset i Göteborg och hade en kanonfin barndom. Men någonting började ganska tidigt gå snett i början på högstadiet då jag bland annat upptäckte att jag var homosexuell. Jag drog mig först undan ganska mycket och orkade inte öppna mig något då omgivningen på skolan hade en ganska negativ attityd till detta. Jag började allt isolera mig mer från omgivningen då nästan alla pratade om tjejer. Detta fick mig att känna att det var mig det var fel på. Kände helt enkelt att jag saknade någon slags tillhörighet till gemenskapen och började allt mer se ner på mig själv. Det värsta var nog maktlösheten, att jag inte kunde göra ett skit åt de. Jag blev senare även lämnad av en av mina då bästa vänner på grund av min läggning. De tog mig ganska hårt faktiskt även om dom flesta var helt ok när jag öppnade mig om det. Det var nog inte fören’s jag fyllt 20 år som jag på allvar för första gången på egen hand uppsökte hjälp efter att ha fått åtta lobbar och ett ringa narkotikabrott på nattklubben Lounge i Göteborg. Nu räcker de ändå känner jag. Efter en lång rad utredningar fick jag tillslut diagnosen borderline fastställt av min läkare. Jag hade ingen aning om detta, hade aldrig hört talats om de ens än gång. Tyckte ändå det var skönt att få något slags svar på sina problem ändå. Snabba kast i sinnesstämningen och ett ständigt sökande efter något att fylla en inre tomhet med. Jag fick vänta en stund på att få behandling men påbörjade ganska så snart en så kallad KBT-behandling och märkte ändå hyfsat fort ändå att jag sakta men säkert började att må bättre! Jag trodde äntligen på allvar att de här kanske var vändpunkten i mitt liv och att jag ändå hade slagit i botten. Men jag befann mig i själva verket bara på vattenytan. När jag fyllde 18 fick jag en större summa pengar som igentligen skulle användas till bland annat köpet av en ny lägenhet, men alla pengar gick mer eller mindre bort på champagne, taxiresor och narkotika. Jag hade redan då en ganska dålig respekt för pengar. Jag brände ganska mycket pengar på krogen. Framförallt när min brorsa gick bort i Chalmers studentbrand på Guldheden den 4 februari 2012. Efter denna händelsen tappade jag verkligen allt, jag klarade mig ett tag men ganska så snart började jag med att snorta kokain och amfetamin i väldigt stora mängder. Jag brände i snitt mellan 25 och 30.000 kr per månad i flera år och gick back med den summan trots att jag tjänade och hade full inkomst under samma tidsperiod. Jag är inte van att leva på de här sättet. Jag är van att alltid kunna ha pengar på mig och köpa de jag vill ha. Detta slår otroligt hårt för mig, man har dessutom beslutat om ”God-man” vilket jag inte är speciellt förtjust i faktiskt. Men bränner man upp 1,2 miljoner på något drygt år kanske man inte skall handskas med pengar heller. Det är möjligt jag behöver den hjälpen faktiskt. Har nämligen svårt även idag att ta mig någonstans kommunalt här i stan. Jag rullar hellre i en taxi ända fram. ”Hallå Mats! En chablis tack!. Spelar ingen roll om jag nu lever på 9.000 kr i månaden knappt utan jag kan elda upp allt på några fåtal dagar ändå alltså. Sen sitter man här liksom resten av månaden, de retar mig!. haha fy fan alltså. Nä de här är jag definitivt inte van vid alltså, tror jag nästan håller på att bli galen på min livssituation alltså.

Men samtidigt så var de pengarna som fick mig att balla ur liksom. Det var också så de började, Jag klarade helt enkelt inte bara inte av att hålla de till helgerna längre. Jag gillade den livsstilen faktiskt så länge den varade. Ändå så har jag alltid innerst inne vetat att jag mer eller mindre ”på sikt” skulle gå i personlig konkurs. Det började med att jag fick sjukskriva mig. Det var något med hur den drogen slog lös endorfinerna i hjärnan liksom som fick mig att känna ett värde i mig själv. Jag blundade helt enkelt för de antar jag. Efter detta med brorsan så gick allt väldigt fort neråt alltså. Och eftersom toleransen till Amfetaminet är väldigt hög så behöver man hela tiden mer och mer av drogen för att uppnå samma typ av effekt eller rus ”framförallt” då man snortar eller har snortat regelbundet under en längre tidsperiod. Jag gick aldrig ut på fest eller krogen längre utan den enda gången jag lämnade min lägenhet var då jag skulle köpa mer kola eller tjack. Ibland kunde jag även köpa lite cannabis eller subutex för att ha något att landa på när man började komma upp mot en 4-5 dagars vakenhet. Det var väl det ända som hindrade mig att fortsätta ”racet” och få en att kunna sova några timmar eftersom jag gärna undvek att kollapsa på offentlig plats. Sedan var de samma visa igen, in och sätta sig i vardagsrummet, lägga upp en fet lina för att orka ringa en taxi för att sedan köpa nästa femma. När jag sedan kom tillbaka till min lägenhet på Bäckegatan mitt imot Fjällskolan på Masthugget satte jag mer ner igen helt själv sittandes på en stol. Ingenting betydde någonting längre utan bara att få vara hög och förskjuta ångesten! När man sedan varit vaken ytterligare någon vecka brukar de komma och slå till en snabb slags oförberedd yrsel precis innan man svimmar eftersom hunger och trötthet inte existerar. Ibland vaknade jag upp mitt på köksgolvet. Och hade jag sedan slut på grejer igen då var  avtändningen inte långt borta, ibland började jag skära mig som något slags ångestdämpande räddning på situationen. Värst var det då man naturligtvis glömt att ta medicinerna på några dagar och samtidigt började tända av i kombination i med att man fick en borderline-dipp då blev jag självmordsbenägen direkt alltså. Fick ofta åka in till Sahlgrenska eller Östra på grund av den anledningen alltså. Jag förlorade allt på den jävla drogen alltså, allt, min lägenhet, mina pengar, mitt jobb, mina vänner, mina körkort och tillslut nästan hela min familj. I detta stadiet var jag mer eller mindre döende alltså. Tillslut fick jag ett akut LPT som senare gick över till ett LVM då jag körde en blandning av amfetamin, kokain och brunt rökheroin. Jag brukade kalla det för en såkallad ”Tailsplit” eller speedball. Det var nog det sista jag kom ihåg innan jag vaknade upp på Sahlgrenska med fullt av slangar över hela kroppen.

Jag hade nog sammanlagt tre allvarligare överdoser på mycket kort tid. Den sista gången var jag på håret att stryka med alltså. Det som gjorde att hjärtat höll på att gå var de att jag druckit två, tre starköl innan. Det var ingen bra kombination liksom så var ni en gör kombinera inte heroin eller något med opiater överhuvudtaget med någon slags sprit eller alkohol. När jag nu ligger där kommer jag ihåg hur min socialsekreterare helt plötsligt dyker upp och ger mig endast två alternativ. Att välja ut ett behandlingshem på plats eller ett 6 månaders LVM. Jag kommer bara ihåg hur jag drämde till bordet så hårt att min socialsekreterares kaffe bara ramla ut över hela golvet. Sådana här situationer är jag kanske inte den bästa på att hantera alltså så jag rymde helt enkelt ifrån sjukhuset och blev senare stormad av flera polispatruller utanför min lägenhet. Jag försökte väl springa en bit men ramlade tillslut och blev gripen en bit ifrån min lägenhet och sedan körd till avdelning 368 på Östra Sjukhuset som också är en låst avdelning ”jo förresten!” Jag måste bara berätta när jag klev in på 7-eleven på Vasastaden en gång alltså. När jag ställer mig i kön då för att köpa cigaretter blir jag tillsagd av personalen att jag blöder näsblod. ”Och vet du vad jag svara då?” Tacka fan för de att man får bra grejor för en jävla gång skull så mycket pengar som jag lagt ner på den här jävla skiten genom åren svarade jag då!.Alltså redan här visste jag redan att de var kört liksom!. Först där då fick jag reda på att jag fått ett akut LVM och att jag skulle förflyttas inom ett par veckor redan till ett LVM-hem kallat Renforsen strax en timmas bilfärd nordväst om Umeå i Norrland. Jag blev kvar på Östra ytteligare några veckor innan jag hamnade på något som kallades för TLE i Göteborg på grund av platsbristen på Östra för att sedan få en ledig plats på Renforsen. TLE så kallade tillfälliga tillnyktringsenheten var nog något av dom värsta ställerna jag varit på. Det var litet och så hade man två Securitasvakter som följde mig vart jag än gick. Kunde knappt gå på toaletten ifred. Sedan kommer nästa mardröm och de är att jag ska åka en av kriminalvårdens bussar hela vägen från Göteborg till Renforsens Behandlingshem uppe i Norrland via kriminalvårdens sådana här fula bussar. Trodde ju självklart att de var flyg när de var en sådan sträcka men de var icke. Man åkte i omgångar typ först Göteborg – Örebro typ och sedan vidare då med en annan buss. Efter att ha åkt hela dagen då i en buss utan rökpauser eller annat svängde vi till slut in på högsäkerhetsanstalten Saltvik. Ett klass 1 fängelse alltså samma säkerhetsnivå som Kumlaanstalten. Där blir jag först indragen i en cell på alltså max två kvadratmeter och eftersom jag lider av klaustrofobi så var de inte lite jobbigt alltså även om de bara var tillfälligt. Ja tillkallade en vakt som och berättade detta och frågade om ja kan få en större cell just pga av detta. ”Nej du får vänta!” med sådan ”bestämd” nedvärderande ton liksom och bara smällde igen luckan.

Där satt jag i närmare en timma innan jag blev anvisad till en riktig cell där vi fick övernatta. Sedan dagen efter då åker vi vidare norrut och anländer tillslut på Renforsens Behandlingshem vid Vindeln i Norrland. Kommer ihåg hur det tidigare var snack om att man ville ha bort mig från stan liksom eftersom jag tydligen hade för stort kontaktnät där tydligen. Man fick först klä av sig naken och bli kontrollerad för att sedan bära speciella kläder som man skulle ha på sig då. Först hamnade jag på något som kallades för intaget vilket tillhörde den låsta avdelningen på hemmet och det dröjde nog en månad innan jag och en annan kille ”Fredrik Jansson” som jag delade rum med som jag sedan fick tillgång till avdelningen där man kunde dricka kaffe, spela spel och träffa andra klienter. Men man fick inte ha någon mobiltelefon, ingen tändare på sig, inte ett skit! Efter att ha varit på den låsta avdelningen i ett par månader blev jag sedan erbjuden en plats på den öppna avdelningen. Och efter drygt 2 månader där började man planera min paragraf 27. Ett öppnare hem där man får sitta av den sista tiden. Jag valde mellan två hem. Ett i Skämmingsfors och ett i Skara. Jag valde hemmet Rubinen i Skara. Här var de som att komma till en helt annan värd. Trevlig personal, god mat och mycket friare. Här slutade helvetesresan till slut till något mer positivt. Efter cirka 8 månaders tid åkte jag sedan till slut hem till Göteborg igen. Det var en resa jag inte vill uppleva igen. Anledningen till att jag skriver detta är mest för dom som är inne i ett pågående missbruk och vill ta sig ur för att får man ett LVM då är de 6 månader som gäller, minst alltså, och de inte ens någon ide att man överklagar de för de kommer av nio av tio fall inte att gå igenom utan bara resultera i ett avslag. Och jag kan fortfarande inte förstå varför jag en gång började med den här skiten alltså och alltså, varje dag är ett rent helvete alltså ”de helt sjukt! Idag bor jag på ett boende i Gamlestaden som heter Alelyckan och de är ensamt alltså . Jag har knappt några vänner kvar att umgås med. Jag sitter i en lägenhet dygnet runt och har mer eller mindre inget att göra överhuvudtaget, inga pengar ingenting. Missbruket fortsatte även här och är fortfarande inte under kontroll. Jag hade varit vaken i närmare en vecka en gång då jag lämnade boendet och åkte till Nordstan och skulle handla mer droger. Jag genomförde affären men kom inte längre en till Nordstads-krysset då jag plötsligt kollapsade, och svimmade av. Jag vaknade senare i en polis-cell då den kvinnliga polisen berättade att dom beslagtagit en betydande mängd amfetamin på mig och att jag kunde riskera ett kortare fängelsestraff alternativt dryga böter. Men eftersom jag inte hade haft en inkomst på några år så kom jag undan relativt smidigt ändå. Kan bara tillägga de att ju mer du tjänar ju hårdare blir straffet av varje enskild dagsbot. Tror de är typ att en dagsbot är värd runt en tusendel av din föregående års totala årsinkomst och sedan den summan gånger antalet dagsböter. En utredning om ett andra LVM är nu på gång och det är faktiskt ganska svårt att befinna sig på ett boende där alla mer eller mindre knarkar så för att jag skall få en ärlig chans att bli ren har jag nu tackat ja till ett riktigt behandlingshem utanför Göteborg med nolltolerans. Men blir alltså mer eller mindre utslängd efter ett positivt prov. Men de kanske kan bli en vändning. Jag har varit där på studiebesök redan och jag gillar stället även om det ligger lite ”OFF” så att säga. Ingseredshemmet är beläget mellan Västra Ingsjön mellan Lindome och Hällingsjö. Har ju viljan och här får man ju riktig hjälp och jag tror det är vad jag behöver även om de känns jobbigt att flytta nu ytterligare en gång. Alla har de jobbigt vissa perioder i livet. Ibland kan jag bara känna lite att när skall de hela ta slut? Jag hoppas på en vändning nån gång framöver i livet men de känns för tillfället ganska långt borta. Tack för att jag fick dela med mig av min historia och jag hoppas att ni orkade läsa allt. Ta hand om er och håll er borta från den drogen! Man förlorar allting och allting går så otroligt fort alltså. Vill avsluta med två filmer. Den första är en inblick i händelsen från studentbranden på Guldheden den 4:e februari 2012 och den andra är en liten minnesfilm av min bror där jag försökt att måla ett par porträtter av honom och även några målningar från Rörvik’s badplats på Näset, ett ställe där vi båda är uppvuxna både jag och Christian. Det är även ett ställe där hans ansikte ofta dyker upp över horisonten när man kollar ut över havet. Christian Rörqvist blev 27 år gammal och den bästa brorsan man kan önska sig. Han accepterade alla för den dom var oavsett läggning, religion eller hudfärg och pluggade sina sista år i industriell ekonomi på Chalmers Universitet i Göteborg.


Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Annonser

Andreas Douglas Rörqvist