Bohuslän, Sweden – Andreas Rörqvist

Art - Andreas Rörqvist

Annonser

Thailand – Andreas Rörqvist

James Bond Island Thailand Rörqvist

Maya Bay, Thailand

Maya Bay

 

”Tror dexamfetamin kan användas till mer än bara ADHD-patienter”

Ska vi vara seriösa nu så är ju hela de här svenska missbruksvården väldigt luddig alltså. För om man misstänker att man har ADHD då exempelvis, och har drogproblem, ska man då helt plötsligt först lyckas sluta knarka utan någon slags hjälp då från vara sig samhälle eller myndigheter, ”hålla sig ren i minst 6 månader” för att ens få påbörja en utredning! för att sedan få en diagnos fastställd så du ”först då” kanske ett ”år” senare kan få hjälp via läkemedlet dexamfetamin som skrivs ut med namnen t.ex Avanse, Attentin eller Retalin. Varför skall man ens behöva vara ren för att göra en ADHD utredning. Det är därför svensk missbrukspolitik ser ut som den gör idag, man får ingen hjälp! de för lång process, ”folk orkar inte”. Jag lider själv av borderline-personlighetstörning men har ingen ADHD-diagnos alternativt ADD fastställd. Jag har enorma problem med amfetamin och det har jag haft i 12 år nu men får fortfarande ingen hjälp. Det kanske är så att jag liksom vissa andra behöver just dexamfetamin för att klara vardagen, men den sega processen gör att man hellre stannar kvar i sitt missbruk och handlar de på gatan istället. Det skall vara som i Norge, där får man hjälp! om man nu är missbrukare eller ens har dom här problemen. Tycker dexamfetamin skall kunnas skrivas ut till vanliga amfetaminmissbrukare och inte bara till just ADHD-patienter i största allmänhet. Medicinen kan ju definitivt ha effekt på ett bredare användningsområde enligt mig än bara ”just” ADHD-patienter och de synd att de idag inte används mot t.ex behandling mot vanligt amfetaminmissbruk. Så jävla löjligt alltså. Hit med tjacket för fan.

”Stadsmissionens regelverk strider mot min natur och mitt sätt att leva”

Jag har ju bott här nu i, ah vad kan de vara, 12 veckor kanske om man räknar med den veckan då jag hamnade på gatan då stadsmissonen i Göteborg helt enkelt kastade ut mig då dom inte tyckte jag var värd bättre eftersom jag hade vart på tjacket igen! tagit ett återfall helt enkelt. Stadsmissonen försökte ju vilja tona ner de hela till ett bättre ord, nämligen ”tillfälligt avvisad” men för mig var de ju för fan samma sak som att bli utkastad alltså. Fullständig katastrof med andra ord eftersom familjen dessutom alltid vänder en ryggen då jag tar återfallen. Man är inte värd någonting alltså! Jag håller ju med om att amfetaminet förstört stora delar av mitt liv men man kan ju inte utsätta en människa för ytterligare risker och skador genom att bestraffa en människa med icke tak över huvudet liksom. Där går gränsen alltså. Och grejen är den att skall jag vara helt ärlig så vill jag faktiskt inte leva ett helt drogfritt liv utan alkohol eller någonting för jag kan inte riktigt känna glädje eller uppskatta saker och ting utan de. Jag har oerhört svårt med de alltså. Det är för mycket i huvudet och ingenting hjälper alltså. Och när jag tar detta med min kontaktman här då ringer ju hon min socialhandläggare och berättar de att Andreas vill flytta härifrån till ett lågtröskelboende där han kan dricka alkohol. Alltså jag tycker man kan uttrycka de på ett lite annorlunda sätt. Inte, alltså de ungefär som att säga att Andreas vill till ett boende med gångavstånd till systemet. Klart de blir avslag!. Jag vill lära mig att leva ett liv utan narkotika men ändå att kunna ta några öl med mina vänner en fredagkväll. Det vill alla!.Och det kan jag!. Tror min enda räddning kan vara ett gymkort någonstans alltså. Körkortet har dom ju dragit trots att jag aldrig ens kört eller vart påträffad narkotikapåverkad i trafiken. Jag måste vandra ner til Nordhemskliniken och börja köra proverna där också. Annars får jag aldrig tillbaka kortet alltså. Jävla rävsax man hamnat i alltså. När skall de ta slut!.

Västra Ingsjön, Hällingsjö

Västra Ingsjön ligger benäget i Hällingsjö en bit utanför Göteborg och är nog en av dom vackraste platserna som iallafall jag vet om här i Sverige. Jag bodde på Ingseredshemmet i cirka 8 månader som ligger precis intill den här sjön där jag behandlades för mitt drogmissbruk. Så det här är en målning jag gjort med sjön som motiv bakom en fantastisk solnedgång i akryl på A3 papper. Hoppas ni tycker om den!.

Västra Ingsjön Andreas Rörqvist Hällingsjö

 

”Pratade i telefon då alla försökte lyssna på nyheterna”

Idag uppstod en ganska märklig situation på stadsmissionen i Göteborg. Jag kommer in i TV rummet där säkert åtta till tio personer sitter och försöker lyssna på nyheterna och där sitter alltså en person, en ung kvinna och stör alla andra då hon sitter närmast TV:n i soffan och försöker prata i telefon. En av dom alla som då försöker höra något av nyheterna börjar då med att höja volymen på TV:n kraftigt men hon förstår fortfarande liksom inte att hon stör alla andra och kan ta samtalet någon annanstans utan fortsätter att prata med lite högre röst. Och då händer de igen, samma gubbe höjer TV:n ytligare en gång och vad händer, jo då börjar hon gapa i telefonen vet du så de hördes över hela våningen va, och sitter fortfarande kvar. Då kunde jag inte hålla mig längre utan gick därifrån. Det var de bland de sjukaste jag vart med om. Totalt respektlöst alltså. Haha!.

”Amfetaminet drev mig i personlig konkurs”

Det har varit inte minst mycket tankar denna veckan. Har gått en lång promenad i Slottskogen, badat och varit ute med båten på Kungsö och en del andra ställen. Det har varit en relativt händelserik vecka för mig men trots detta så saknar jag friheten att kunna göra vad jag vill framförallt på helgerna då mina vänner brukar höra av sig och vill hitta på saker. Kan inte ens ta en öl med mina vänner när jag bor här på stadsmissionen. Men sådan är reglerna och tro mig jag har sjukt svårt att anpassa mig efter dom alltså, även om jag måste. Jag befinner mig i en enorm kris för tillfället. Förutom att amfetaminet drivit mig i personlig konkurs och att jag inte får ut mer än 500 kr i veckan av förvaltaren så har jag också sjukt svårt att få tag på ett jobb och öka dom inkomsterna då jag för tillfället saknar eller har indraget körkort vilket nästan alla jobb kräver idag. Allt tar sådan tid och jag börjat tröttna på att vänta på saker och ting. Detta har bidragit till att jag börjat känna mig kraftigt deprimerad och samtidigt väldigt isolerad ifrån omvärlden då jag aldrig har utrymme eller ekonomi till att kunna träffa eller hitta på saker med mina vänner. Amfetamin är en drog jag alltid fastnat väldigt starkt vid eftersom den fick mig att känna mig väldigt stark och lycklig i kombination med mycket energi då jag i vanliga fall ofta kände mig väldigt trött och hade svårt att orka med saker och ting. Men den har också förstört mitt liv.

”Min bror kommer alltid leva kvar i mig och mitt hjärta”

Idag skulle min bror Christian fyllt 34 år om han hade levt idag. Jag har fortfarande svårt att sluta tänka på han eftersom han gav ifrån sig så mycket glädje till allt och alla. Han betyder fortfarande så oerhört mycket för mig och kommer alltid att leva kvar i mig och mitt hjärta. För mig var de en katastrof, en katastrof värre än Titanic och det är fortfarande svårt att förstå och jag hoppas fortfarande att jag någon gång kommer att kunna få träffa han igen och ge han en stor fet kram som jag alltid gjorde varje gång jag träffade honom då han fortfarande var vid liv. Ibland skäms jag fortfarande för honom hur en drog kunde styra mitt liv på de sättet och försätta mig i sådan personlig konkurs som de idag gjort, för bara några veckor sedan stod jag på gatan och visste inte vart jag skulle ta vägen, förhoppningsvis kan jag göra han stolt någon dag framöver och berätta att idag har jag vart ren i ett år liksom, vad glad han hade blivit då. Han hade vart överlycklig alltså, precis som resten av min familj. Till och med jag själv.

Tvingas till ett liv jag inte vill leva

Tjenare allihopa! Idag är jag i Slottskogen och promenerar och funderar lite över hur jag egentligen vill ha mitt liv. Och så som de ser ut nu på stadsmissionen i Göteborg så funkar de helt enkelt inte. Jag tvingas till att leva ett liv jag inte vill leva. Det är ständiga drog och alkotester och man kan inte komma och gå som man vill och aldrig kunna delta i ens vänners evenemang. Det känns som man sitter av ett fängelsestraff och eftersom jag inte är kriminell så känns detta helt fel för mig. Det känns inte bara fel utan jag plågas av detta alltså. Det här är inte hur jag vill leva. Jag är en nattmänniska också dessutom och jag vill inte ha massa folk som kontrollerar en och sätter käppar i hjulet för mig hela tiden. Vad jag gör och inte gör de har ingen annan en jag själv med att göra.

”Stadsmissionen i Göteborg ber om ursäkt via Twitter”

Stadsmissionen i Göteborg ber nu om ursäkt via Twitter och hänvisar till de regelverk dom måste följa i avtal med staden och berättar också vidare att dom håller på att utveckla ”bostad först” för att sånt här inte skall kunna ske i en sådan form eller typ av boende. Och jag tycker faktiskt de var rätt bra skrivet av stadsmissionen, de visar ju på att dom någonstans bryr sig och jobbar på saken men hur som helst så är de ju något som inte stämmer med dagens regelverk då eftersom de här ändå kunde ske och då tycker jag man får se över dom reglerna snarat så något sånt här slipper att drabba någon annan i framtiden. För missbrukare kan faktiskt återfalla och de tycker jag man borde ha en bättre plan och beredskap för istället för att slänga ut dem på gatan. Det är min uppfattning på de hela.

Annonser
%d bloggare gillar detta: