”Helvetesresan från Göteborg till Norrland”

Jag hade tre överdoser på 6 månaders tid och hamnade först på Sahlgrenska den sista gången. Jag har alltid känt en inre rädsla över att hamna på ett behandlingshem eller att överhuvudtaget bli frihetsberövad på något sätt. Varför vet jag inte riktigt, jobbigt med förändringar antar jag. Efter att ha legat på Sahlgrenska en natt kommer min socialsekreterare dit och ger mig ett val. Att välja ett av några behandlingshem som han lagt upp som förslag. Och jag klarade bara inte av detta. Jag drämde till bordet och gick därifrån. Jag åkte hem till min lägenhet och där blir jag sedan tagen av polisen och körd till avdelning 368 på Östra Sjukhuset. Först där fick jag reda på att jag fått ett såkallat akut LVM och att jag skulle förflyttas till ett LVM hem kallat Renforsen i Norrland strax en timma väster om Umeå. Men jag blev kvar på Östra yttligare några veckor innan jag hamnade på något som hette TLE i Göteborg pga platsbrist på Östra för att få en ledig plats på Renforsen. TLE såkallade tillfälliga tillnyktringsenheten. Det var ett av dom värsta ställerna jag vart på kändes de som. Det var litet och så hade man två Securitasvakter som följde mig vart jag än gick. Kunde knappt gå på toaletten ifred. Sedan kommer nästa mardröm och de är att jag ska åka en av kriminalvårdens bussar hela vägen från Göteborg till Renforsens Behandlingshem uppe i Norrland. Trodde ju självklart att de var flyg när de är en sådan sträcka men de var inte. Man åkte i omgångar typ först Göteborg – Örebro typ och sedan vidare då med en annan buss. Efter att ha åkt hela dagen då i en buss utan rökpauser eller annat svängde vi till slut in på högsäkerhetsanstalten Saltvik. Ett klass 1 fängelse alltså samma säkerhetsnivå som exempelvis Kumlaanstalten. Där blir jag först indragen i en cell på alltså på max två kvadratmeter och eftersom jag lider av klaustrofobi så var de inte lite jobbigt alltså även om de bara var tillfälligt. Ja tillkallade en vakt som och berättade detta och frågade om ja kan få en större cell pga detta. ”Nej du får vänta!” Och smällde igen luckan. Där satt jag i närmare en timma innan jag blev anvisad till en riktig cell där vi fick övernatta. Sedan dagen efter då åker vi vidare norrut och anländer tillslut på Renforsen. Man fick först klä av sig naken och bli kontrollerad för att sedan bära speciella kläder som man skulle ha på sig då. Först hamnade jag på intaget till den låsta avdelningen och det dröjde nog en månad innan jag och en annan kille ”Fredrik Jansson” som jag delade rum med sedan fick tillgång till avdelningen där man kunde dricka kaffe spela spel och träffa andra klienter. Men man fick inte ha mobiltelefon, tändare på sig, ingenting! Efter att ha varit på den låsta avdelningen i ett par månader blev jag sedan erbjuden en plats på den öppna avdelningen. Och efter drygt 2 månader där började man planera min paragraf 27. Ett öppnare hem där man får sitta av den sista tiden. Jag valde mellan två hem. Ett i Skämmingsfors och ett i Skara. Jag valde hemmet Rubinen i Skara. Här var de som att komma till en helt annan värd. Trevlig personal, god mat och mycket friare. Här slutade helvetesresan till slut till något mer positivt. Efter cirka 8 månaders tid åkte jag sedan till slut hem till Göteborg igen. Det var en resa jag inte vill uppleva igen. Anledningen till att jag skriver detta är mest för dom som är inne i ett pågående missbruk och vill ta sig ur för att får man ett LVM då är de 6 månader som gäller, minst alltså, och de inte ens någon ide att man överklagar de för de kommer av nio av tio fall inte att gå igenom utan bara resultera i ett avslag.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s