Min historia

Andreas Rörqvist

Mitt namn är Andreas Rörqvist. Född den 18 juli år 1986 och uppvuxen på Näset i sydvästra Göteborg. Jag är väl en helt vanlig halvbritt antar jag. Min barndom var kanon och jag var lillbrorsa till Christian som var cirka 2 år äldre än vad jag var och samtidigt storebror till lillsyrran Emelie. Rörvikbadet ligger ju en liten backe nedanför Rörviksgatan där vi alltid haft båtplats. Och vi åkte snart ut på min första båtsemester som senare blev en tradition. Vi började alltid med Marstrand och vände oftast vid Sydkoster där vi oftast brukade hyra cyklar. Jag gillar ju havet väldigt mycket alltså. Vi reste även mycket utomlands framförallt i Europa på semester, inte minst Newcastle i Storbritannien där jag hade en stor del av min släkt.

Min mormor Irene och morfar Douglas bodde ju i West Jesmond i Newcastle Upon Tyne. Alltid gillat England eftersom de är så mycket att se och så otroligt många gamla byggnader. I England byggde dom ju nästan allt i sten. De sällan man ser ett hus byggt i trä i England även idag. I med tiden om vi återgår till Sverige igen så var de dags att börja skolan för första gången. Jag tillbringade lågstadiet på Näsetskolan och började sedan mellanstadiet på Åkeredskolan för att senare tillbringa högstadiet på Tynneredskolan i Göteborg. Jag kommer även ihåg hur jag längtade efter att få köra moppe. När jag fyllde 15 år fick jag en helt ny svart/grå Drac RR Sportedition, brorsan fick en Yamaha DT kommer jag ihåg som han körde runt med.

Jag kom ju överens med pappa redan innan vi köpte den att jag absolut inte skulle trimma den. Pluggen var väl dragen andra dagen tror jag om jag minns rätt hehe. Det var något som jag inte var van vid när jag började på Tynneredskolan. Hårdare miljö liksom. Hot var ganska vanligt förekommande på skolan redan vid denna tidpunkten. Jag blev knivhotad en gång då någon försökte stjäla min moppe. Som tur var lyckades jag fly av någon konstig anledning. Hade väl tur antar jag. Efter detta började jag bygga upp en rädsla i kroppen, kände mig inte trygg i skolan liksom. Jag blev ofta utnyttjad på cigaretter och kallad för olika saker, jag började ju ganska tidigt röka och dricka alkohol alltså.

Tynneredskolan

De var nog här någonstans som jag också upptäckte att jag inte bara var ganska osäker på mig själv, var även osäker på min läggning. Det var nog ganska jobbigt för man kände sig inte riktigt hel på något sätt med tanke på att man var tvungen att hålla inne sånt på den tiden. Nä de plågade mig ett tag helt klart faktiskt eftersom jag kände mig totalt maktlös att göra någonting åt de liksom, de var framförallt de här att man var tvungen att hålla käft om något man egentligen bara skulle släppa ut för att känna någon slags lättnad.

Art - Andreas Douglas Rörqvist

Något annat jag kom på också i ungefär samma veva de var det att jag var ganska konstnärligt lagd. Jag började tidigt att måla, rita och skissa av olika personer. Det har alltid varit en lite av en hobby. Idag målar jag framförallt naturmotiv, vatten och hav. Gillar väldigt mycket effekter i vatten, skuggor, speglingar osv. Jag upplevde väl att jag hade lite talang för de här då jag ganska så sällan misslyckades när jag väl exempelvis påbörjat ett verk, något annat var också de att tavlorna gick väldigt snabbt att göra. Ingen av mina tavlor har jag lagt ner mer en två timmar på.

När jag sedan hade fyllt 18 fick jag nästan 1,2 miljoner kronor av min pappa som han lagt undan till mig som tänkt till investering till en framtida lägenhet och jag var ute nästan varje helg på krogen och jag hade väl bara testat att röka lite Marijuana innan, men denna kvällen blev jag erbjuden något helt annat. ”Amfetamin”. Dom lade upp en lina åt mig och jag rullade till mig en sedel och gick ner med näsan och bara lät han gå som ett strykjärn över isen. Hade aldrig upplevt något liknande tidigare, kände mig nästan välsignad, de var nog inte bara bland den bästa känsla jag upplevt utan jag orkade så mycket mer också, bara ruset i sig varade ju i flera timmar alltså. Jag mådde extremt bra på de dom första veckorna. Jag tänkte, fan de här är min drog! äntligen kanske jag hittat en lösning på problemen.

Andreas Rörqvist Missbruk Droger

Men jag hade så fel va! Det var nog ändå inte förens jag hade fyllt 20 år konstigt nog som jag på allvar för första gången på egen hand förstod att jag hade problem efter att ha fått åtta lobbar och ett ringa narkotikabrott på nattklubben Lounge i Göteborg. Jag var hela tiden tvungen att bedöva problemen på något sätt. Nu räcker de kände jag. I med hela tiden en ökning på användandet började jag få allt mer långdragna obehagliga avtändningar som följd och jag fick tillslut diagnosen borderline personlighetsstörning fastställt av min läkare. Jag hade ingen aning om detta, hade aldrig hört talats om de ens än gång. Tyckte ändå det var skönt att få något slags svar på varför jag var så otroligt impulsiv och hela tiden behövde en lina för att bedöva problemen. Snabba kast i sinnesstämningen och ett ständigt sökande efter något att fylla en inre tomhet med. Jag fick vänta en stund på att få behandling men påbörjade ganska så snart en såkallad KBT-behandling och märkte hyfsat fort att jag sakta men säkert började att må bättre!

Jag umgicks ganska ofta med Christian under denna tiden också, han så sjukt rolig att umgås med och vi hittade på så mycket som möjligt tillsammans. Han pluggade ju ett år om inte mer nere i Barcelona i Spanien och jag och resten av familjen åkte ner och hälsade på han. Man märkte ju direkt om han inte var hemma, bara den korta tiden han var borta saknade man honom. En julafton hade jag köpt en ganska dyr räkneapparat till han och jag trodde ju han skulle bli ganska glad över den men han bara rev upp den alltså och sa ”Tack skall du ha Andreas den kan jag sälja på blocket” haha. Hans humor i allra största allmänhet var ju inte den friskaste direkt. Men han var väldigt rolig alltså! Kommer ihåg när vi var i Egypten tillsammans och han ville låna en Propavan, han sov ju bort hela nästa dag alltså. Christian var ju en person som spred så sjukt mycket glädje över allt och alla alltså. Han var alltid så positiv. Det fanns säkert tider han tyckte de va jobbigt men han visade de nästan aldrig utåt. Det var svårt att se på han ifall han mådde dåligt.

Senare köpte jag ett gymkort och började träna på Worldclass här i Göteborg. Jag började ganska lugnt men ökade takten lite för varje dag, efter cirka ett år tränade jag nästan 5 dagar i veckan. Jag mådde skitbra alltså! Kände mig starkare både psykiskt och fysiskt och allting kändes bara mycket lättare och enklare att ta tag i. Ett tag kände jag mig nästan ganska vältränad alltså. Jag körde först mest fettförbränning men gick senare över till styrka också. Jag hade framförallt en maskin som jag körde som allra mest där man drog sig upp med hjälp av olika vikter, och tillslut kunde jag dra upp hela min vikt själv. Missbruket gick tillfälligt ned och jag trodde äntligen på allvar att de här kanske var vändpunkten i mitt liv och att jag ändå hade slagit i botten. Men jag befann mig i själva verket bara på vattenytan.

Det är en kall tidig lördags eftermiddag den 4 februari 2012 då jag befinner mig i föräldrarnas hus på Näset då jag plötsligt bestämmer mig för att gå ut på altanen för att röka en cigarett, efter att ha tagit cirka 2-3 bloss hör jag hur det plötsligt ringer på hemtelefonen. Jag kutar då snabbt in för att hämta den bärbara telefånen och går sedan åter ut på altanen och tar emot samtalet. Det är en av Christians bästa vänner som ringer och berättar att han är ute och promenerar i närheten av Guldheden i Göteborg. Jag hör direkt på hans tonläge att det är nått som inte stämmer, han berättar att det ryker kraftigt i närheten av min brors lägenhet på Doktor Wigardhs gata på Guldheden.

Christian Rörqvist Guldheden Chalmers 1984-2012

Han talar också om att han försökt nå Christian upprepade gånger utan svar, plötsligt är han tvungen att lägga på av någon anledning men ringer snart upp igen, han talar nu om att han står precis utanför lägenhetsbyggnaden som också går under namnet Blåelden. Han berättar nu att det slår ut kraftiga lågor ur en utav lägenheterna längst upp där Christians lägenhet var belägen, röken är så tjock att han inte riktigt ser om det är Christians lägenhet eller om det är hans grannes, men efter att ha närmat sig olycksplatsen ytterligare lite till bekräftar han att det är hans lägenhet de gäller.

Rorqvistplanet

Jag ringer snabbt upp min pappa som i detta skedet är på väg hem. Efter cirka 5 minuter anländer pappa och jag och mamma hoppar nu snabbt in i pappas bil och åker i hög hastighet mot olycksplatsen, mamma pratar nu i telefon med Christians vän som nu talar om att rökdykarna påträffat en 27 årig man död i hallen. Identiteten är ännu inte fastställd men jag hör hur pappa säger ”det kan bara vara han”. Redan vid järnbrottsmotet ser vi hur det kraftigt ryker över Guldheden. När vi närmar oss olycksplatsen är det avspärrat redan vid rondellen vid Dr Fries Torg, jag hoppar snabbt ur bilen och springer mot olycksplatsen och ropar ”vad är min bror”. Jag kollar upp mot lägenheten och ser nu att de brinner så våldsamt att till och med taket fattat eld. En polisman leder mig sedan till ett äldreboende som är beläget tvärs över gatan där en hel folkmassa står och tittar på, vi går in genom dörren en bit in på korridoren och tar sedan vänster upp för en trappa och sedan in på ett rum där en brandman och min mamma och pappa samt en krisgrupp sitter och väntar.

Dom försöker lugna ner oss allihopa men stämningen är panikartad och Emelie, min syster är fortfarande inne i stan men är nu också på väg mot olycksplatsen. När min syster anländer blir de totalt kaos alltså och jag känner bara att jag inte orkar sitta där i rummet och lyssna på en krisgrupp, det är inte vad jag vill ha, jag vill ha min bror! när jag är på väg ner för trappan igen möter jag min släkt som då precis anländit. Jag går ner för trappan och går ut och ställer mig utanför byggnaden och kollar upp mot lägenheten med röda ögon och tårarna bara börjar forsa ner från kinden. Efter detta kommer jag inte ihåg så mycket mer. När vi efter några timmar kommit hem till huset igen går jag in på mitt rum och börjar känna en sådan kraftig frustration att jag måste få utlopp för mina känslor, jag sätter mig ner på Facebook och börjar skylla på att rökdykarna helt utan orsak, agerat alldeles för långsamt osv och bara kände att allt var alla andras fel. Strax efteråt ber en av Christians bästa vän som då befinner sig i Stockholmsområdet att ta bort inlägget och försöker lugna ner


mig och berättar att det bara är frustration du känner just nu. Nu 6 år efter katastrofen känner jag mig ändå stolt över brandmännen och att dom gjorde allt dom kunnat för att rädda min bror. Jag är stolt över dom idag. Brandmän är oftast väldigt kompetenta personer och bara de att man väljer ett sådant yrke visar ju på hur stor empati man har för personer som befinner sig i en akut nöd. Om du är brandman och var med i räddningsinsatsen på Blåelden den 4 februari 2012 får du gärna höra av dig. Eller om du varit med om en likartad situation och bara behöver någon att prata med så ska jag göra allt för att försöka hjälpa dig så gott det går. Åter igen, tack alla brandmän, poliser och annan personal där ute som jobbade i det intensiva arbetet och räddningsinsatsen på Blåelden för min älskade storebror Christian Rörqvist lördagen den 4 februari 2012.

Efter denna händelsen tappade jag verkligen allt, jag klarade mig ett litet tag men ganska så snart började jag med att snorta kokain och amfetamin i mängder. Jag brände i snitt mellan 25 och 30.000 kr per månad i flera år på drogerna och gick back med denna summan trots att jag tjänade ungefär lika mycket innan skatt under samma tidsperiod. Till slut klarade jag helt enkelt bara inte av att hålla de till helgerna längre. Jag fick sjukskriva mig och efter detta går allting väldigt fort neråt och eftersom toleransen till amfetaminet ökar så väldigt fort så behöver man hela tiden mer och mer av drogen för att uppnå samma typ av effekt eller ”rus” och framförallt då man snortar eller har snortat regelbundet under en längre tidsperiod.

Andreas Douglas Rörqvist

Jag gick aldrig ut på fest eller till krogen längre utan den enda gången jag lämnade min lägenhet på Masthugget som jag tidigare fått av min pappa för 2,1 miljoner var då jag skulle köpa mer droger. Sen samma prosidur då ”taxi fram och tillbaka till langaren”, in och sätta sig i lägenheten igen och lägga upp en monsterlina så man kände sig som människa igen. Helt själv sittandes på en stol. Ingenting betydde någonting längre bara jag fick vara hög! När man varit vaken någon vecka brukar de komma och slå till en snabb slags oförberedd yrsel precis innan man svimmar eftersom hungern och tröttheten inte existerar av den som använder sig av dom här drogerna. Ofta vaknade jag upp ”ibland” mitt på köksgolvet. Hade jag slut på grejer och avtändningen börjat inträda så började jag ofta att skära mig. Värst var det då man naturligtvis glömt ta medicinerna på några dagar och samtidigt fick en avtändning i kombination med en borderline-dipp.

Det hände ofta att jag fick åka in till Östra eller Sahlgrenska Sjukhuset på grund av att jag helt enkelt var självmordsbenägen och av risk att jag kunde skada mig osv. Den jävla drogen tog allting ifrån mig! Mitt körkort, mitt jobb, mina vänner och till och med min lägenhet i slutändan. I detta stadiet var jag mer eller mindre döende. Jag snortade omkring 5 gram per dygn. Kommer ihåg sista kvällen innan jag fick mitt LPT som senare övergick i ett LVM. Då jag handlat och mixat ihop en pipa på kokain, amfetamin och brunt rök-heroin och tände på. De ända jag minns var hur en varm våg började dra från tårna och uppåt, de var de sista jag minns innan jag vaknade upp på Sahlgrenska med fullt med slangar över hela kroppen. Jag hade tre överdoser på 6 månaders tid och hamnade på Sahlgrenska den sista gången som jag senare rymde ifrån.

Jag har alltid känt en inre rädsla över att hamna på ett behandlingshem eller att överhuvudtaget bli frihetsberövad på något sätt. Och jag visste att de var kört! Efter att ha legat på Sahlgrenska en natt kommer min socialsekreterare dit och ger mig bara ett val. Att välja ett av några behandlingshem som han lagt upp som förslag. Och jag klarade bara inte av detta. Jag drämde till bordet och gick därifrån. Jag åkte hem till min lägenhet och där blir jag sedan omringad av polisen och körd till avdelning 368 på Östra Sjukhuset. Först där fick jag reda på att jag fått ett såkallat akut LVM och att jag skulle förflyttas till ett LVM hem kallat Renforsen i Norrland strax en timma nordväst om Umeå. Men jag blev kvar på Östra yttligare några veckor innan jag hamnade på något som hette TLE i Göteborg pga platsbrist på Östra för att få en ledig plats på Renforsen. TLE, såkallade tillfälliga tillnyktringsenheten. Det var ett av dom värsta ställerna jag varit på kändes de som.

Det var litet och så hade man två Securitasvakter som följde mig vart jag än gick. Kunde knappt gå på toaletten ifred. Sedan kommer nästa mardröm och de är att jag ska åka en av kriminalvårdens bussar hela vägen från Göteborg till Renforsens Behandlingshem uppe i Norrland. Trodde ju självklart att de var flyg när de är en sådan sträcka men de var inte. Man åkte i omgångar typ först Göteborg – Örebro typ och sedan vidare då med en annan buss. Efter att ha åkt hela dagen då i en buss utan rökpauser eller annat svängde vi till slut in på högsäkerhetsanstalten Saltvik. Ett klass 1 fängelse alltså samma säkerhetsnivå som exempelvis Kumlaanstalten. Där blir jag först indragen i en cell på alltså på max två kvadratmeter och eftersom jag lider av klaustrofobi så var de inte lite jobbigt alltså även om de bara var tillfälligt.

Ja tillkallade en vakt som och berättade detta och frågade om ja kan få en större cell pga detta. ”Nej du får vänta!” Och smällde igen luckan. Där satt jag i närmare en timma innan jag blev anvisad till en riktig cell där vi fick övernatta. Sedan dagen efter då åker vi vidare norrut och anländer tillslut på Renforsen. Man fick först klä av sig naken och bli kontrollerad för att sedan bära speciella kläder som man skulle ha på sig då. Först hamnade jag på intaget till den låsta avdelningen och det dröjde nog en månad innan jag och en annan kille ”Fredrik Jansson” som jag delade rum med sedan fick tillgång till avdelningen där man kunde dricka kaffe spela spel och träffa andra klienter. Men man fick inte ha mobiltelefon, tändare på sig, ingenting! Efter att ha varit på den låsta avdelningen i ett par månader blev jag sedan erbjuden en plats på den öppna avdelningen. Och efter drygt 2 månader där började man planera min paragraf 27. Ett öppnare hem där man får sitta av den sista tiden. Jag valde mellan två hem. Ett i Skämmingsfors och ett i Skara. Jag valde hemmet Rubinen i Skara.

Här var de som att komma till en helt annan värd. Trevlig personal, god mat och mycket friare. Här slutade helvetesresan till slut till något mer positivt. Efter cirka 8 månaders tid åkte jag sedan till slut hem till Göteborg igen. Det var en resa jag inte vill uppleva igen. Anledningen till att jag skriver detta är mest för dom som är inne i ett pågående missbruk och vill ta sig ur för att får man ett LVM då är de 6 månader som gäller, minst alltså, och de inte ens någon ide att man överklagar de för de kommer av nio av tio fall inte att gå igenom utan bara resultera i ett avslag. Och jag kan fortfarande inte förstå varför jag en gång började med den här skiten alltså och alltså, varje dag är fortfarande ett rent helvete alltså att hålla sig ifrån de ”fortfarande liksom” de helt sjukt!. Jag har nästan inga vänner kvar längre.

Jag sitter i en lägenhet dygnet runt och har mer eller mindre inget att göra. Jag har varit på så många institutioner nu alltså sedan mina föräldrar sålde min lägenhet på Masthugget. Efter LVM-tiden var mitt första boende Alelyckan, ett lågtröskelboende utanför Gamlestaden i Göteborg med minimala regler men fullt av vägglöss. Dom åt nästan upp mig dom jävla små krypen. Har fortfarande fullt med (R) över hela kroppen efter detta. När jag bodde på Alelyckan började jag återfalla ganska snabbt på amfetaminet igen. En gång hade jag varit vaken i nästan en hel vecka då jag hade varit och handlat ytligare några gram på Nordstaden men kom inte längre än till krysset efter de att jag handlat färdigt då jag helt plötsligt svimmade av och kollapsade ner på marken och blev rånad på både mobil och kontanter. När jag sedan vaknade några timmar senare på polisstationen fick jag ju reda på att polisen beslagtagit totalt 6,9 gram ur min ficka och 3,98 visade sig senare vara rent vilket jag i sin tur straffades för med 140 dagsböter.

Efter något år på Alelyckan flyttade jag sedan vidare till Ingseredshemmet och nu stadsmissionen i centrala Göteborg då. Jag saknade faktiskt Ingseredshemmet lite, herrejävlar vilken vacker miljö det var där ute. Kanonpersonal som bryr sig också. Jag hade Peter som kontaktperson. Han träffade jag första gången på Östra innan jag åkte in på LVM. Alltid gillat han för han har sånt jävla stort hjärta. På stadsmissionen därimot är de ganska svårt i med att man är så låst. Man får inte komma och gå som man vill och man kan inte komma in efter 22:30 på kvällarna. Och avviker man en natt utan att göra upp detta via socialen innan så är dom väldigt snabba med att man ska lämna både UP och blåsa när man kommer tillbaka.

”Det är obligatoriskt alltså” och gör man minsta utslag på någonting förlorar man alla rättigheter och dom kastar ut en på gatan. Det gjorde dom med mig i nästan en hel vecka då jag återföll på amfetamin. Jag tillbringade över en vecka ute på olika parkbänkar och eftersom man bara blir tillfälligt avvisad från platsen under den tiden du är positiv finns de ingen hjälp att få överhuvudtaget igentligen, vänder du dig till tillexempel socialjouren får du avslag direkt i med att man inte kan beviljas dubbla boenden. Så är man fortfarande i återfallsrisken blir ju tillvaron ett rent helvete naturligtvis i med att man hela tiden går runt med rädslan och oron att man kanske snart skall behöva lämna UP och i sin tur bli utslängd liksom.

lillabommen

Nästan alla brottas med svåra perioder i livet men detta slår nog allt i vad jag upplevt iallafall. Man undrar ju när de hela skall de ta slut. Senare blir jag utskriven på stadsmissionen och hamnar på gatan igen, efter några dagar på gatan får jag komma in på ett akutboende vid lilla bommen, men stället känns otryggt rent allmänt och de slutar med att jag blir rånad på nästan allt jag har, blir till slut tvungen att lämna lilla bommen mitt i natten och efter några dagar kommer jag in på ytterligare ett nytt ställe som verkar något lugnare. Ett tag ägde jag ju 10 procent av lägenheten på Masthugget och resterande 90 ägde pappa. Jag känner lite nu i efterhand att jag skulle nog aldrig sålt av den andelen till han för då hade han aldrig kunnat sälja och denna situationen hade aldrig uppstått. Även om dom gjorde det i all välmening så var de fortfarande ett katastrofalt misstag eftersom jag nu uppenbarligen kastas runt mellan massa olika institutioner med fullt av missbrukare.

Det ger ingenting, de ända folk vill göra är att tända på. Jag måste till en vanlig lägenhet i ett vanligt bostadsområde där folk lever som vanligt. Tack för att jag fick dela med mig av min historia och jag hoppas att ni orkade läsa allt. Ta hand om er och håll er borta från den drogen! Man förlorar allt. Jag har förlorat tillräckligt. Jag vet inte hur och när jag ska komma och kunna leva ett normalt liv igen. Det är så oerhört svårt att bygga upp allt man har förlorat. Nu har de gått drygt 6 år sedan branden på Guldheden och även om man först nu liksom börjat acceptera händelsen att Christian faktiskt inte är med oss fysiskt längre så kommer han ju alltid leva kvar med oss psykiskt. Jag saknar han fortfarande alltså, fan vad jag saknar han. Som tur är har jag världens finaste syster kvar iallafall och hon betyder allt för mig nu.

Annonser
Annonser
%d bloggare gillar detta: